För att göra saken värre
Allt är inte gräs och gröna skogar.
Men det är fanimej inte asfalt o parkeringshus heller.
Det ligger mitt i mellan. Precis som man alltid ska vara. Mitt i mellan. Satsa hårt men ändå inte!
Klicka här om du känner för det.
Jag är skaparen
Har nu skapat en blogg för mer personliga inlägg. Det kommer gå fort, snabbt och på kort tid.
Lägg bara till "/personal" bakom den vanliga adressen and there you have it!
P(atrick)ersonligt
Lägg bara till "/personal" bakom den vanliga adressen and there you have it!
P(atrick)ersonligt
Va jag tjej, då skulle jag nog ha bullfitta!
Att inte tro på sig själv är väl en av de konstigaste saker man kan gå omkring och göra.
För om man inte tror på sig själv vad tror man då på?
Jag tror på mig själv. Mer än vad jag tror på någonting annat. Sen om jag litar på mig själv är en helt annan sak.
För när natten kommer och du ligger där ensam
Kom ihåg att det är bara du som vet om att du fortfarande existerar.
Det är därför du ska dö där folk är.
För annars vet inte folk att du har dött.
Annars ser inte folk att det har hänt på riktigt.
Ingen bryr sig om ditt liv när du ligger där ensam om natten.
Vet att det här inte ska bli så himla personligt o så.
Men man kan ju inte hålla alla sina känslor utanför.
Så därför:
JAG ORKAR FAN INTE MER!!!!
För om man inte tror på sig själv vad tror man då på?
Jag tror på mig själv. Mer än vad jag tror på någonting annat. Sen om jag litar på mig själv är en helt annan sak.
För när natten kommer och du ligger där ensam
Kom ihåg att det är bara du som vet om att du fortfarande existerar.
Det är därför du ska dö där folk är.
För annars vet inte folk att du har dött.
Annars ser inte folk att det har hänt på riktigt.
Ingen bryr sig om ditt liv när du ligger där ensam om natten.
Vet att det här inte ska bli så himla personligt o så.
Men man kan ju inte hålla alla sina känslor utanför.
Så därför:
JAG ORKAR FAN INTE MER!!!!
You know it's crazy
Där går han. Den store George W. Bush.
Han som sett till att en stor del av världen hatat USA.
Nu är det klart. Barack Obama är USA's president.
hur känns det?
Ärligt talat så vet jag itne riktigt.. Känner inte nån skillnad.
Men om ett litet tag kommer vi nog märka av något.
Annars är det väl inte mycket o blogga om för tillfället.
Jag menar jorden går ju inte under bara för att jag inte bloggar en dag. Så nu ska jag se till att inte blogga förrens jag kommit på något vettigt att skriva.
Tjata på!
Hej svejs
Han som sett till att en stor del av världen hatat USA.
Nu är det klart. Barack Obama är USA's president.
hur känns det?
Ärligt talat så vet jag itne riktigt.. Känner inte nån skillnad.
Men om ett litet tag kommer vi nog märka av något.
Annars är det väl inte mycket o blogga om för tillfället.
Jag menar jorden går ju inte under bara för att jag inte bloggar en dag. Så nu ska jag se till att inte blogga förrens jag kommit på något vettigt att skriva.
Tjata på!
Hej svejs
Det Är Kallt
En gammal historia jag skrev ihop när jag fortfarande var besatt av att blogga på Lunarstorm.
Läs inte om du är duktig :)
Det är kallt
Patrick Friberg
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och ja han, han skulle väl börja gå åt sitt.
De hade träffats på bussen hem ifrån stan första gången. De började småprata och det kom fram att de gick på samma skola och hade så gjort i tre år. Hon hade väl sett til honom några gånger men själv hade han inte sett henne förrens nu. Och det kom även fram att han som skule byta klass, eftersom att han inte kände någon samhörighet med någon i den nuvarande klassen, skulle börja gå i hennes klass.
Vad trevligt tänkte han. Ytterligare en vän i den nya klassen.
Där på bussen första gången hade de bytt nummer och lite sånt. Det tog ju bara en kvart att åka hem ifrån stan så de hann inte prata speciellt mycket. Hon hade suttit kvar på bussen efter att han gick av, vilket betydde att hon förmodligen bodde i andra delen av byn. Trots att han inte kände henne fick han en känsla i magen när han hade gått av och vinkat till henne att den där tjejen var något alldeles speciellt. Den tjejen förstod honom.
Kvällen efter ringde hon upp honom men han vågade inte svara första gången. Inte heller andra. Men när hon ringde för tredje gången kunde han inte låta bli att svara. Hans "Ja hallå" lät nog väldigt osäkert och ynkligt men det kunde han inte bry sig om just då. För när hon sa "Hej det är jag" i andra änden så trodde han att han skulle svimma.
Det första samtalet hade alltså gått väldigt knaggligt fram men de hade ändå suttit,legat och gått omkring och pratat ända fram till 3 på morgonen. Om allt och ingenting. Om hur kul det skulle bli när han började i hennes klass, om alla saker som de skulle hitta på i framtiden och om alla människor som man kunde prata skit om. Bara för att ha någonting att prata om. Till slut hade hon sagt att det nog var dags att gå o lägga sig. Det var ju trots allt skola dagen efter. Och som hon påpekade så vore det ju bra om han var skärpt första dagen i sin nya klass.
De tre nästföljande dagarna visade det sig att hon var sjuk. Men det la han aldrig riktigt märke till då han äldrig pratat med henne eller sett henne i skolan. Men när hon väl kom på torsdagen så sken han upp som en sol när hon kom in genom dörren till klassrummet och mumlade ur sig någon ursäkt som baserade sig på att cykeln hade frusit sönder.
Hon satte sig några rader framför honom och såg honom inte ens. "Jaha, hon har väl glömt bort mig redan då" tänkte han. Och så fortsate det hela dagen. Han kände sig totalt ignorerad och i hans hjärna snurrade bara tanken på att hon kanske tyckte om någon annan. Kanske han den där sliskiga typen som alla tjejer verkade vara förtjusta i. Trots att han behandlade dem som skit. Ja för det gjorde han verkligen. Men ju taskigare han var mot dem ju mer tycktes de avguda honom.
När väl skoldagen var slut gick han hem med slokande huvud och kände sig extremt liten och bortgjord.
Men väl hemma ringer hon upp honom. Vad skulle han göra nu? Tusen tankar hann rinna ut ur hans huvud innan han väl bestämde sig för att svara och gå rakt på sak.
-Ja hallå!
-Hej det är jag igen. Hennes röst var så söt att han bara inte kunde vara arg.
-Vad.. eller jag menar.. Hur är det?
-Jo då.Det är bättre nu.Själv då? Allt sades med en så honungslen röst att han nästan smälte.
-Jag mår bara fint. fick han ur sig efter en halv minuts tystnad då han bara tänkt på hur hon skulle reagera ifall han sagt att han inte mådde lika bra som om hon varit där.
Samtalet fortsatte och det kom till sist fram att hon inte visste hur hon skulle bete sig mot honom i skolan eftersom att de aldrig förr hade träffats där. De kom överens om att de skulle prata nästa dag i alla fall och sen få se hur det blev.
Dagen efter blev precis så bra som han hade hoppats på, och de bestämde att de skulle hitta på någonting på lördagen. Typ gå på bio eller ta en öl.
Så var det i några veckor och allting flöt på som vanligt. Båda hade lika trevligt och de pratade som alla andra i skolan. Utan att någon av dom kände att det behövde betyda någonting. Han kanske kände några känslor men de höll han ju såklart för sig själv.
Tre veckor tidigare hände det dock någonting som kanske ingen av dem var beredd på.
de hade precis varit och sett en film på bio och åkt hem med bussen. Och när de stog där och kramade om varandra och sa god natt och hej då så hände det. Hon kysste honom mitt på munnen. En riktig kyss. Något som han tidigare bara vågat fantisera om när hon gått hem till sig. Något som han alltid själv hade velat göra sen han såg henne men aldrig vågat ta initiativ till. Modet hade liksom aldrig funnits där. Hon var på något sätt inte en sån som man bara kysste. Hon var mer än alla andra tjejer tillsammans. Ni vet en såndär som man känner och som der jättebra ut, som är trevlig och verkar tycka om en men som man aldrig vågar säga något speciellt vågat till i rädsla för att hon ska bli rädd eller arg på dig.
Men nu hade det varit hon som tagit initiativ, hon som tagit första steget. Han kysste tillbaks och det var några underbara sekunder. Sen kom de på vad de höll på med. De slutade kramade om varandra och sa hej och god natt. Han såg efter henne en liten stund innan han vände hemåt till sitt hus på andra sidan byn. Hela vägen hem tänkte han på vad som hade hänt. Han kunde bara inte släppa det och det enda han ville var att springa tillbaks efter henne och kyssa henne ännu mer. Kyssa henne och säga hur mycket han älskade henne. Hur mycket han visste att de två hörde samman, hur mycket han visste att de hade gemensamt. För det hade de. De hade nästan allt gemensamt. Var det något par som skulle ha saker gemensamma så var det dem.
När han kom hem satte han sig på sängkanten och tänkte. Det tog flera timmar innan han kunde somna för det for hela tiden igenom hans huvud vad som hade hänt. Hur skulle allt bli nu? Skulle det bli de två eller var hon en såndär som bara kysste killar hur som helst? Bara för att vara snäll, eller utav ren slentrian. En sån som aldrig har haft känslor i sina kyssar?
Till slut somnade han. Men till och med i hans drömmar fanns hon. Kyssandes honom, kramandes och mysandes med honom. Inte en sekund förflöt utan att han tänkte på henne eller drömde om henne.
På måndagen var allting precis som vanligt, och även resten av veckan gick på som vanligt. Fram till fredagseftermiddagen. Hur skulle det bli i helgen? Skulle de hitta på någonting ändå? Trots vad som hänt. Eller skulle de låta det vara ett tag. Ingen av dem vågade riktigt fråga och de gick hem utan att ha bestämt någonting. Men sent på fredagskvällen så ringde hon honom och frågade om han ville hitta på någonting hemma hos honom. Hans helt klart enda svar var ett ja!
Det enda han oroade sig för var sin familj. Hans äldre bror var ett stort problem. Han var nämligen precis som den där sliskige typen i klassen. Någon som alla tyckte om utan anledning och av någon anledning så är det gulligt när han inte förstår ett dugg av vad alla pratar om. För vem kan vara arg på någon som är så bortkommen.
Men va fan. Det skulle nog gå bra. Bara att låsa in sig på rummet.
Så var äntligen lördagkvällen där, och allt var fixat. Film hyrd, Godis köpt och rummet städat. Nu var det bara att vänta på att tjejen skulle ringa så att han kunde möta henne.
Efter vad som kändes som en evighet och lite till så ringde hon. Klockan var halv fem så egentligen hade han nog bara väntat på att hon skulle ringa i nån kvart eller så.
Men nu var det alltså dags att ge sig iväg.
Efteråt så följde han med henne en bit på vägen. De kramades och sa hej och god natt. Men ingen KYSS. Det förbryllade honom så pass mycket att han nästan mådde dåligt på vägen hem. Men trots allt var han glad för hon hade ju ändå kommit till honom och inte slutat att prata med honom efter vad hon gjort. Så det kunde ju vara värre.
Veckan efter var det samma procedur. En film, mycket prat, mycket mys men ingen kyss.
Nu är vi nästan framme vid början av hela berättelsen igen.
Ikväll hade de gjort likadant som vanligt. Hyrt en film sett den pratat tills det blev alldeles för sent och sen bestämt sig för att det var dags för henne att gå hem. Men den här gången skulle något annorlunda hända.
När de stog och kramade varandra så sa han helt plötsligt:
-Jag tror att jag är kär.
Hon tog ett halvt steg tillbaka och tittade allvarligt på honom. Vad skulle han nu ta sig till? Var det kanske att gå för långt. Var det kanske så att hon inte hade några känslor alls och att hon skulle bli arg nu?
För säkerhets skull tittade han åt ett helt annat håll än rakt på henne. De stog där ett bra tag. Till slut sa hon att hon nog skulle gå hem innan det blev så pass ljust att hon inte kunde somna. Det enda han tänkte var att han inte kunnat somna speciellt fort de senaste tre veckorna. För det enda han legat o tänkt på var hennes mjuka läppar när de kysste hans. Hur varm han blev när han såg henne och den ilska som växte när han såg henne skratta med någon annan kille. Att bara se henne titta snällt på någon annan fick honom att bara vilja skrika ut "LÄGG AV NU; JAG ÄLSKAR DIG KAN DU INTE TITTA PÅ MIG ISTÄLLET?"
Men inte en gång vågade han verkligen göra något åt det. Och nu hade han försökt. Men hennes reaktion överensstämde inte med vad han fantiserat om. Och nu var det ju försent att ta tillbaka det han sagt.
Han fick helt enkelt ta att hon vände om med ett litet leende och gick därifrån. Med sitt vackra lena gott luktande hår svajandes bakom sig. Och den perfekta hållningen som hon alltid tyckt att han skulle ha.
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och han, ja han skulle väl börja gå åt sitt.
Läs inte om du är duktig :)
Det är kallt
Patrick Friberg
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och ja han, han skulle väl börja gå åt sitt.
De hade träffats på bussen hem ifrån stan första gången. De började småprata och det kom fram att de gick på samma skola och hade så gjort i tre år. Hon hade väl sett til honom några gånger men själv hade han inte sett henne förrens nu. Och det kom även fram att han som skule byta klass, eftersom att han inte kände någon samhörighet med någon i den nuvarande klassen, skulle börja gå i hennes klass.
Vad trevligt tänkte han. Ytterligare en vän i den nya klassen.
Där på bussen första gången hade de bytt nummer och lite sånt. Det tog ju bara en kvart att åka hem ifrån stan så de hann inte prata speciellt mycket. Hon hade suttit kvar på bussen efter att han gick av, vilket betydde att hon förmodligen bodde i andra delen av byn. Trots att han inte kände henne fick han en känsla i magen när han hade gått av och vinkat till henne att den där tjejen var något alldeles speciellt. Den tjejen förstod honom.
Kvällen efter ringde hon upp honom men han vågade inte svara första gången. Inte heller andra. Men när hon ringde för tredje gången kunde han inte låta bli att svara. Hans "Ja hallå" lät nog väldigt osäkert och ynkligt men det kunde han inte bry sig om just då. För när hon sa "Hej det är jag" i andra änden så trodde han att han skulle svimma.
Det första samtalet hade alltså gått väldigt knaggligt fram men de hade ändå suttit,legat och gått omkring och pratat ända fram till 3 på morgonen. Om allt och ingenting. Om hur kul det skulle bli när han började i hennes klass, om alla saker som de skulle hitta på i framtiden och om alla människor som man kunde prata skit om. Bara för att ha någonting att prata om. Till slut hade hon sagt att det nog var dags att gå o lägga sig. Det var ju trots allt skola dagen efter. Och som hon påpekade så vore det ju bra om han var skärpt första dagen i sin nya klass.
De tre nästföljande dagarna visade det sig att hon var sjuk. Men det la han aldrig riktigt märke till då han äldrig pratat med henne eller sett henne i skolan. Men när hon väl kom på torsdagen så sken han upp som en sol när hon kom in genom dörren till klassrummet och mumlade ur sig någon ursäkt som baserade sig på att cykeln hade frusit sönder.
Hon satte sig några rader framför honom och såg honom inte ens. "Jaha, hon har väl glömt bort mig redan då" tänkte han. Och så fortsate det hela dagen. Han kände sig totalt ignorerad och i hans hjärna snurrade bara tanken på att hon kanske tyckte om någon annan. Kanske han den där sliskiga typen som alla tjejer verkade vara förtjusta i. Trots att han behandlade dem som skit. Ja för det gjorde han verkligen. Men ju taskigare han var mot dem ju mer tycktes de avguda honom.
När väl skoldagen var slut gick han hem med slokande huvud och kände sig extremt liten och bortgjord.
Men väl hemma ringer hon upp honom. Vad skulle han göra nu? Tusen tankar hann rinna ut ur hans huvud innan han väl bestämde sig för att svara och gå rakt på sak.
-Ja hallå!
-Hej det är jag igen. Hennes röst var så söt att han bara inte kunde vara arg.
-Vad.. eller jag menar.. Hur är det?
-Jo då.Det är bättre nu.Själv då? Allt sades med en så honungslen röst att han nästan smälte.
-Jag mår bara fint. fick han ur sig efter en halv minuts tystnad då han bara tänkt på hur hon skulle reagera ifall han sagt att han inte mådde lika bra som om hon varit där.
Samtalet fortsatte och det kom till sist fram att hon inte visste hur hon skulle bete sig mot honom i skolan eftersom att de aldrig förr hade träffats där. De kom överens om att de skulle prata nästa dag i alla fall och sen få se hur det blev.
Dagen efter blev precis så bra som han hade hoppats på, och de bestämde att de skulle hitta på någonting på lördagen. Typ gå på bio eller ta en öl.
Så var det i några veckor och allting flöt på som vanligt. Båda hade lika trevligt och de pratade som alla andra i skolan. Utan att någon av dom kände att det behövde betyda någonting. Han kanske kände några känslor men de höll han ju såklart för sig själv.
Tre veckor tidigare hände det dock någonting som kanske ingen av dem var beredd på.
de hade precis varit och sett en film på bio och åkt hem med bussen. Och när de stog där och kramade om varandra och sa god natt och hej då så hände det. Hon kysste honom mitt på munnen. En riktig kyss. Något som han tidigare bara vågat fantisera om när hon gått hem till sig. Något som han alltid själv hade velat göra sen han såg henne men aldrig vågat ta initiativ till. Modet hade liksom aldrig funnits där. Hon var på något sätt inte en sån som man bara kysste. Hon var mer än alla andra tjejer tillsammans. Ni vet en såndär som man känner och som der jättebra ut, som är trevlig och verkar tycka om en men som man aldrig vågar säga något speciellt vågat till i rädsla för att hon ska bli rädd eller arg på dig.
Men nu hade det varit hon som tagit initiativ, hon som tagit första steget. Han kysste tillbaks och det var några underbara sekunder. Sen kom de på vad de höll på med. De slutade kramade om varandra och sa hej och god natt. Han såg efter henne en liten stund innan han vände hemåt till sitt hus på andra sidan byn. Hela vägen hem tänkte han på vad som hade hänt. Han kunde bara inte släppa det och det enda han ville var att springa tillbaks efter henne och kyssa henne ännu mer. Kyssa henne och säga hur mycket han älskade henne. Hur mycket han visste att de två hörde samman, hur mycket han visste att de hade gemensamt. För det hade de. De hade nästan allt gemensamt. Var det något par som skulle ha saker gemensamma så var det dem.
När han kom hem satte han sig på sängkanten och tänkte. Det tog flera timmar innan han kunde somna för det for hela tiden igenom hans huvud vad som hade hänt. Hur skulle allt bli nu? Skulle det bli de två eller var hon en såndär som bara kysste killar hur som helst? Bara för att vara snäll, eller utav ren slentrian. En sån som aldrig har haft känslor i sina kyssar?
Till slut somnade han. Men till och med i hans drömmar fanns hon. Kyssandes honom, kramandes och mysandes med honom. Inte en sekund förflöt utan att han tänkte på henne eller drömde om henne.
På måndagen var allting precis som vanligt, och även resten av veckan gick på som vanligt. Fram till fredagseftermiddagen. Hur skulle det bli i helgen? Skulle de hitta på någonting ändå? Trots vad som hänt. Eller skulle de låta det vara ett tag. Ingen av dem vågade riktigt fråga och de gick hem utan att ha bestämt någonting. Men sent på fredagskvällen så ringde hon honom och frågade om han ville hitta på någonting hemma hos honom. Hans helt klart enda svar var ett ja!
Det enda han oroade sig för var sin familj. Hans äldre bror var ett stort problem. Han var nämligen precis som den där sliskige typen i klassen. Någon som alla tyckte om utan anledning och av någon anledning så är det gulligt när han inte förstår ett dugg av vad alla pratar om. För vem kan vara arg på någon som är så bortkommen.
Men va fan. Det skulle nog gå bra. Bara att låsa in sig på rummet.
Så var äntligen lördagkvällen där, och allt var fixat. Film hyrd, Godis köpt och rummet städat. Nu var det bara att vänta på att tjejen skulle ringa så att han kunde möta henne.
Efter vad som kändes som en evighet och lite till så ringde hon. Klockan var halv fem så egentligen hade han nog bara väntat på att hon skulle ringa i nån kvart eller så.
Men nu var det alltså dags att ge sig iväg.
Efteråt så följde han med henne en bit på vägen. De kramades och sa hej och god natt. Men ingen KYSS. Det förbryllade honom så pass mycket att han nästan mådde dåligt på vägen hem. Men trots allt var han glad för hon hade ju ändå kommit till honom och inte slutat att prata med honom efter vad hon gjort. Så det kunde ju vara värre.
Veckan efter var det samma procedur. En film, mycket prat, mycket mys men ingen kyss.
Nu är vi nästan framme vid början av hela berättelsen igen.
Ikväll hade de gjort likadant som vanligt. Hyrt en film sett den pratat tills det blev alldeles för sent och sen bestämt sig för att det var dags för henne att gå hem. Men den här gången skulle något annorlunda hända.
När de stog och kramade varandra så sa han helt plötsligt:
-Jag tror att jag är kär.
Hon tog ett halvt steg tillbaka och tittade allvarligt på honom. Vad skulle han nu ta sig till? Var det kanske att gå för långt. Var det kanske så att hon inte hade några känslor alls och att hon skulle bli arg nu?
För säkerhets skull tittade han åt ett helt annat håll än rakt på henne. De stog där ett bra tag. Till slut sa hon att hon nog skulle gå hem innan det blev så pass ljust att hon inte kunde somna. Det enda han tänkte var att han inte kunnat somna speciellt fort de senaste tre veckorna. För det enda han legat o tänkt på var hennes mjuka läppar när de kysste hans. Hur varm han blev när han såg henne och den ilska som växte när han såg henne skratta med någon annan kille. Att bara se henne titta snällt på någon annan fick honom att bara vilja skrika ut "LÄGG AV NU; JAG ÄLSKAR DIG KAN DU INTE TITTA PÅ MIG ISTÄLLET?"
Men inte en gång vågade han verkligen göra något åt det. Och nu hade han försökt. Men hennes reaktion överensstämde inte med vad han fantiserat om. Och nu var det ju försent att ta tillbaka det han sagt.
Han fick helt enkelt ta att hon vände om med ett litet leende och gick därifrån. Med sitt vackra lena gott luktande hår svajandes bakom sig. Och den perfekta hållningen som hon alltid tyckt att han skulle ha.
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och han, ja han skulle väl börja gå åt sitt.
Jag har ett kontrakt med Gud,
Så jag gör som jag vill!
Att skriva en blogg där man inte förklarar vad som hänt sekund för sekund i ens liv är fan fruktansvärt svårt måste jag erkänna. Det tär på mig varenda minut att inte kunna skriva ner varenda känsla jag känner och ögonblick ni missar.
Men för att vara ärlig så tror jag inte det är därför jag bloggar.
Jag bloggar nog bara för att vara märkvärdig. Precis som alla andra bloggare.
För vad vore blondinbella utan sin hjärndödhet, Wikegård utan sina sjukt sköna men också väldigt provocerande kommentarer?
Näe min stil är att inte skriva om mig själv utan att skriva om er. Alla andra som skriver blogg. Eller att skriva om mig på ett så pass subtilt sätt att ingen förstår att det är mig jag skriver om.
Jag är den där som klarar av att skriva att jag är Gud utan att ni förstår att det är så det är. För nu kommer ju ingen att ta den här raden text på allvar.
Jag är han som skriver en blogg ni aldrig kommer minnas vad det står i. Men ni kommer ändå att tänka samma tankar som jag fyllde er med.
Jag är han som skriver o skriver o skriver men aldrig skriver något viktigt, men ändå berör er allihopa!
Det finns en plats jag besökt i mina drömmar
En plats där ingen fick tag i mig
En plats utan hav med starka strömmar
Jag besöker den platsen varje gång jag sover
För varje gång jag sover har jag lyckats släppa allt
För varje gång jag sover har jag glömt att allt är så jävla kallt.
Äh jag vet inte. Men sömnproblem är ett riktigt helvete.
Men o andra sidan. Att ligga vaken i flera timmar för att man tänker att man inte har råd att betala den där räkningen eller liknande. Vad fan handlar det om egentligen?
Ligg vaken några timmar efter att inte ha ätit på tre dagar. Då kan vi snacka problem!
Men det är klart.
Mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det!
Att skriva en blogg där man inte förklarar vad som hänt sekund för sekund i ens liv är fan fruktansvärt svårt måste jag erkänna. Det tär på mig varenda minut att inte kunna skriva ner varenda känsla jag känner och ögonblick ni missar.
Men för att vara ärlig så tror jag inte det är därför jag bloggar.
Jag bloggar nog bara för att vara märkvärdig. Precis som alla andra bloggare.
För vad vore blondinbella utan sin hjärndödhet, Wikegård utan sina sjukt sköna men också väldigt provocerande kommentarer?
Näe min stil är att inte skriva om mig själv utan att skriva om er. Alla andra som skriver blogg. Eller att skriva om mig på ett så pass subtilt sätt att ingen förstår att det är mig jag skriver om.
Jag är den där som klarar av att skriva att jag är Gud utan att ni förstår att det är så det är. För nu kommer ju ingen att ta den här raden text på allvar.
Jag är han som skriver en blogg ni aldrig kommer minnas vad det står i. Men ni kommer ändå att tänka samma tankar som jag fyllde er med.
Jag är han som skriver o skriver o skriver men aldrig skriver något viktigt, men ändå berör er allihopa!
Det finns en plats jag besökt i mina drömmar
En plats där ingen fick tag i mig
En plats utan hav med starka strömmar
Jag besöker den platsen varje gång jag sover
För varje gång jag sover har jag lyckats släppa allt
För varje gång jag sover har jag glömt att allt är så jävla kallt.
Äh jag vet inte. Men sömnproblem är ett riktigt helvete.
Men o andra sidan. Att ligga vaken i flera timmar för att man tänker att man inte har råd att betala den där räkningen eller liknande. Vad fan handlar det om egentligen?
Ligg vaken några timmar efter att inte ha ätit på tre dagar. Då kan vi snacka problem!
Men det är klart.
Mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det!
Ge mig en kur eller skicka en vårdare!
Det spelar ingen roll hur du ser ut, det spelar ingen roll vad du tänker o gör
Intressant diskussion med Lovi idag om fiskar och diverse annat.
Men för att återgå till fiskarna.
Är det någon mer än jag som tänkt på hur skönt det vore att vara en fisk?
Ena sekunden är man i ena kanten av akvariet.
Andra sekunden är man i... ena kanten av akvariet.
Nästa sekund är man i... ena kanten av akvariet.
Att glömma bort allt på 3 sekunder måste vara det absolut bästa som skulle kunna hända. Det mest viktiga minns man ju såklart. Hur man simmar, äter och gör sig av med avföring.
Men alla skönhetsideal försvinner direkt. Eller?
Parar sig fiskar med den snyggaste fisken?
Jo visst fan gör de ju det!
För det är den fisk som har bäst förmåga att skaffa mat eller skydda sig ifrån att bli mat som får para sig. Den andra fisken blir lämnad ensam och släktträdet dör ut med honom eller henne. För evigt.
Jag menar ingenting illa med det här nu men vad fan är det med allt folk och deras tjat om hur 2009 ska bli?
Det har gått 12 hela dagar sen 2009 startade och snart är den 13:e dagen över. Men inte blir det någon skillnad. Det enda man hör något om är hur alla ska förändra sig. Hur alla ska bli så mycket nyttigare och ordentligare.
Tänk efter riktigt ordentligt på vad du lovade dig själv i början av år 2008.
Visst fan va det att bli nyttigare, att träna mer eller att skita i vad alla andra tyckte och att bara leva ditt liv för dig.
hur gick det sen i slutet av 2008?
Visst ja. Du hade helt glömt bort allt du lovade dig själv i början av året. Precis som du kommer att göra i år.
Det enda som verkligen kan få dig att ändra dig är att sätta igång redan nu, DIREKT!
För annars kommer det aldrig bli en vana och du kommer att bli samma person i slutet av 2009 som du var i slutet av 2008.
Jag satsar i alla fall på att fortsätta låta livet ta mig dit det vill.
Låta livet ta mig framåt tills döden knackar på.
Först då ska jag lova mig en sak.
Först det år jag vet att jag har cancer, aids, lunginflamation och har fyllt 90 ska jag ge er alla ett nyårslöfte.
FÖRST DÅ ska jag lova alla att jag ska dö. Inte tidigare och inte senare. Det året tar jag farväl!
Minst en gång om natten tänker jag på döden.
En gång om natten hatar jag livet!
En gång per natt vill jag inget annat än veta varför jag är här.
En gång per natt gör jag allt för att glömma mig själv.
Intressant diskussion med Lovi idag om fiskar och diverse annat.
Men för att återgå till fiskarna.
Är det någon mer än jag som tänkt på hur skönt det vore att vara en fisk?
Ena sekunden är man i ena kanten av akvariet.
Andra sekunden är man i... ena kanten av akvariet.
Nästa sekund är man i... ena kanten av akvariet.
Att glömma bort allt på 3 sekunder måste vara det absolut bästa som skulle kunna hända. Det mest viktiga minns man ju såklart. Hur man simmar, äter och gör sig av med avföring.
Men alla skönhetsideal försvinner direkt. Eller?
Parar sig fiskar med den snyggaste fisken?
Jo visst fan gör de ju det!
För det är den fisk som har bäst förmåga att skaffa mat eller skydda sig ifrån att bli mat som får para sig. Den andra fisken blir lämnad ensam och släktträdet dör ut med honom eller henne. För evigt.
Jag menar ingenting illa med det här nu men vad fan är det med allt folk och deras tjat om hur 2009 ska bli?
Det har gått 12 hela dagar sen 2009 startade och snart är den 13:e dagen över. Men inte blir det någon skillnad. Det enda man hör något om är hur alla ska förändra sig. Hur alla ska bli så mycket nyttigare och ordentligare.
Tänk efter riktigt ordentligt på vad du lovade dig själv i början av år 2008.
Visst fan va det att bli nyttigare, att träna mer eller att skita i vad alla andra tyckte och att bara leva ditt liv för dig.
hur gick det sen i slutet av 2008?
Visst ja. Du hade helt glömt bort allt du lovade dig själv i början av året. Precis som du kommer att göra i år.
Det enda som verkligen kan få dig att ändra dig är att sätta igång redan nu, DIREKT!
För annars kommer det aldrig bli en vana och du kommer att bli samma person i slutet av 2009 som du var i slutet av 2008.
Jag satsar i alla fall på att fortsätta låta livet ta mig dit det vill.
Låta livet ta mig framåt tills döden knackar på.
Först då ska jag lova mig en sak.
Först det år jag vet att jag har cancer, aids, lunginflamation och har fyllt 90 ska jag ge er alla ett nyårslöfte.
FÖRST DÅ ska jag lova alla att jag ska dö. Inte tidigare och inte senare. Det året tar jag farväl!
Minst en gång om natten tänker jag på döden.
En gång om natten hatar jag livet!
En gång per natt vill jag inget annat än veta varför jag är här.
En gång per natt gör jag allt för att glömma mig själv.
I'm hooked
Det finns ingen återvändå.
Inte när jag börjar i alla fall.
Det blir som en otrolig drog, precis som allt annat i mitt liv.
Jag kan inte göra det bara liiiiite. Det måste göras fullt ut och lite till.
Att blogga är inget man försörjer sig på. Det är inget man får ut något av. Det är absolut ingenting som får små barn att gå upp ur sängen på morgonen och ge sig iväg till skolan. Men visst fan är det lika roligt och skönt för det?
Jag vill ju inte påstå att ni alla är likadana. Det är inget påstående. Bara en liten hint om vad jag kanske tycker.
För har du tänkt på hur mycket du gnällt över BlondinBella?
Har du nånsin tänkt på hur mycket du hatar Linda Rosing för att hon söker rubriker i varenda liten vrå?
Tänk nu efter riktigt ordentligt. Och svara mig på frågan om varför du gör reklam för din blogg på din bilddagbok, som ditt personliga meddelande på msn och som signatur på varenda ställe du hittar.
Tänk efter ett tag.
Visst är det för att du vill ha uppmärksamheten. Den där jävligt härliga uppmärksamheten. Du vill att varenda jävel där ute ska kommentera ditt blogginlägg och säga till dig att "Guuud vad du är bra på att skriva" eller "Ååååh, jag förstår verkligen vad du menar"!
Och hur länge lever du inte på det där?
Vi vet alla att du går in minst tre gånger samma dag som du läst din första kommentar, för att se om någon ny har kommenterat. Eller för att kolla in den gamla kommentaren. Den om hur bra du är som tappar sin mening ju mer du läser den.
500:e besöket. "Guuuud vad du är bra på att skriva".
Jo tack. Visst fan är jag det. Men jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en lägenhet till mig. Jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en bil till mig. Eller ens ett tv-spel.
Jag tror bara att de är precis som du. Tycker att jag är bra på att skriva av mig all skit jag bubblar fram efter att ha sovit för mycket. Eller för lite, det är ju samma sak ändå!
Tycker att det jag skriver är precis vad de känner. Även fast ingen egentligen förstår det jag skriver. Det finns ingen som kan förstå vad en annan människa menar med det han skriver. Hälften av meningen med dina ord försvinner vid armbågen. Där tar det stopp för hälften av dina känslor, din kärlek, ditt hat, din förvirring och din hunger.
Där tar det bara stopp.
Inte när jag börjar i alla fall.
Det blir som en otrolig drog, precis som allt annat i mitt liv.
Jag kan inte göra det bara liiiiite. Det måste göras fullt ut och lite till.
Att blogga är inget man försörjer sig på. Det är inget man får ut något av. Det är absolut ingenting som får små barn att gå upp ur sängen på morgonen och ge sig iväg till skolan. Men visst fan är det lika roligt och skönt för det?
Jag vill ju inte påstå att ni alla är likadana. Det är inget påstående. Bara en liten hint om vad jag kanske tycker.
För har du tänkt på hur mycket du gnällt över BlondinBella?
Har du nånsin tänkt på hur mycket du hatar Linda Rosing för att hon söker rubriker i varenda liten vrå?
Tänk nu efter riktigt ordentligt. Och svara mig på frågan om varför du gör reklam för din blogg på din bilddagbok, som ditt personliga meddelande på msn och som signatur på varenda ställe du hittar.
Tänk efter ett tag.
Visst är det för att du vill ha uppmärksamheten. Den där jävligt härliga uppmärksamheten. Du vill att varenda jävel där ute ska kommentera ditt blogginlägg och säga till dig att "Guuud vad du är bra på att skriva" eller "Ååååh, jag förstår verkligen vad du menar"!
Och hur länge lever du inte på det där?
Vi vet alla att du går in minst tre gånger samma dag som du läst din första kommentar, för att se om någon ny har kommenterat. Eller för att kolla in den gamla kommentaren. Den om hur bra du är som tappar sin mening ju mer du läser den.
500:e besöket. "Guuuud vad du är bra på att skriva".
Jo tack. Visst fan är jag det. Men jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en lägenhet till mig. Jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en bil till mig. Eller ens ett tv-spel.
Jag tror bara att de är precis som du. Tycker att jag är bra på att skriva av mig all skit jag bubblar fram efter att ha sovit för mycket. Eller för lite, det är ju samma sak ändå!
Tycker att det jag skriver är precis vad de känner. Även fast ingen egentligen förstår det jag skriver. Det finns ingen som kan förstå vad en annan människa menar med det han skriver. Hälften av meningen med dina ord försvinner vid armbågen. Där tar det stopp för hälften av dina känslor, din kärlek, ditt hat, din förvirring och din hunger.
Där tar det bara stopp.
Han skapade jorden, Jag tog resten!
En annan dag satt en lärka och sjöng in genom mitt fönster.
Ett annat år hade lärkan pickat på rutan för att få komma in och värma sig.
I en annan värld hade jag släppt in den.
Hade du släppt in mig om det varit vinter?
Öppna fönstret i bara t-shirt och frysa benen, fötterna och tårna av dig.
Öppna fönstret och bli förkyld för att en lärka sjunger utanför.
Du hade inte öppnat det där jävla fönstret va?
Var glad för att du inte utsatte dig för kylan i 3 minuter. Nu får du en evighet av värme din jävla syndare!
Så vad händer i världen då?
En neger som blir president förstör ett helt kortspel för miljoner svenskar.
Finanskrisen tvingar folk att flytta till en mindre lyxkåk istället för slottet på Lidingö.
Att någon faktiskt vill bestämma över sig själv får 300 kvinnor att bli lynchade runt om i världen.
Och att jag vill softa genom livet får en hel släkt att gå i bitar.
När såg du solen senast?
På riktigt alltså. När SÅG du solen senast?
Det är ingen som minns att bakom de där molnen som vi alltid känner över oss flyter en stor boll, större än vi kan ana, omkring och bara värmer oss.
Fem mil åt fel håll och det hade inte funnits något oss att värma. Men här är vi. Tack vare den där stora bollen.
Ingen boll, inget liv. Ungefär som för fotbollsspelare och porrskådisar.
Men att se solen är ungefär lika lätt som att dunka huvudet i en tegelvägg när man är nykter.
Man klarar inte av det för att man vet hur ont det gör.
Man ser inte solen för man vill inte känna lycka utan olycka. Man vill inte må bra utan att må dåligt.
Den nya trenden är att vara emo. Att må dåligt. Att skada sig själv för att få andras uppmärksamhet så att de kan se till att man mår bra.
FÖR MAN KAN JU INTE SE TILL ATT MÅ BRA PÅ EGEN HAND!
Varför är vi så rädda för att ta hand om oss själva?
Men för att vara snäll.
Jag mår bra och Gud är min farsa.
Ett annat år hade lärkan pickat på rutan för att få komma in och värma sig.
I en annan värld hade jag släppt in den.
Hade du släppt in mig om det varit vinter?
Öppna fönstret i bara t-shirt och frysa benen, fötterna och tårna av dig.
Öppna fönstret och bli förkyld för att en lärka sjunger utanför.
Du hade inte öppnat det där jävla fönstret va?
Var glad för att du inte utsatte dig för kylan i 3 minuter. Nu får du en evighet av värme din jävla syndare!
Så vad händer i världen då?
En neger som blir president förstör ett helt kortspel för miljoner svenskar.
Finanskrisen tvingar folk att flytta till en mindre lyxkåk istället för slottet på Lidingö.
Att någon faktiskt vill bestämma över sig själv får 300 kvinnor att bli lynchade runt om i världen.
Och att jag vill softa genom livet får en hel släkt att gå i bitar.
När såg du solen senast?
På riktigt alltså. När SÅG du solen senast?
Det är ingen som minns att bakom de där molnen som vi alltid känner över oss flyter en stor boll, större än vi kan ana, omkring och bara värmer oss.
Fem mil åt fel håll och det hade inte funnits något oss att värma. Men här är vi. Tack vare den där stora bollen.
Ingen boll, inget liv. Ungefär som för fotbollsspelare och porrskådisar.
Men att se solen är ungefär lika lätt som att dunka huvudet i en tegelvägg när man är nykter.
Man klarar inte av det för att man vet hur ont det gör.
Man ser inte solen för man vill inte känna lycka utan olycka. Man vill inte må bra utan att må dåligt.
Den nya trenden är att vara emo. Att må dåligt. Att skada sig själv för att få andras uppmärksamhet så att de kan se till att man mår bra.
FÖR MAN KAN JU INTE SE TILL ATT MÅ BRA PÅ EGEN HAND!
Varför är vi så rädda för att ta hand om oss själva?
Men för att vara snäll.
Jag mår bra och Gud är min farsa.
