Kärlek frågetecken
Är det något jag lärt mig under min extremt långa tid som förlorare är det att när man börjar tycka om någon mycket är det dags att springa för livet. För det enda som kommer ske är att man blir sårad.
Själva grejen med mig är ju att det är ännu värre det här. För jag kan inte söka stöd hos någon annan.
Varför? Jo för det är väl lite mitt eget fel att jag är så feg att jag inte vågar berätta för någon jag tycker om vad jag känner.
Nej för då finns ju risken att jag blir sårad.
Men Idiot!! Det är ju just därför du mår dåligt gång på gång. För att du aldrig får ett avslut förrens den där tjejen hittar någon som hon hamnar med. Och du sitter kvar där med ditt brustna hjärta och bara stirrar ner i golvet och väntar på att någon ska komma förbi med Karlssons universallim och hjälpa dig. Och kanske att den någon ska vara perfekt. Vara gosig, mysig, älskvärd, vacker och (viktigast av allt) ha samma känslor för dig som du har för henne.
JO men nu är det såhär. Att sen den 14:e Februari 2006 är jag förstörd inuti. Det har aldrig liksom blivit ett slut för mig. Jag traskar på i samma spår dag ut och dag in. Jag söker nya vänner men det går bara inte för att jag passar inte in där, eller där och allra minst där.
Just nu passar jag visst inte in där. Jag försöker hålla saker o ting om mig hemliga. För jag vet hur mycket det här skrämmer er alla. Jag vet att ingen vill vara med en kille som har känslor, som ibland blir för mycket för honom och gör honom till något av det svartaste han själv sett. Ingen orkar med en "cry-baby".
För det måste ju ni alla erkänna att man är hellre omkring glada människor konstant och känner att man lever det bekymmerslösa livet än att man söker sig till de som mår dåligt. För man vet att det kommer ta lång tid innan man kan få den som mår dåligt att må bra. Man vet att det kommer ta så lång tid att få fram den där människan man ser där inne. Och man VET att man inte orkar hamna där själv och därför skyr man elden.
Jag antar att Lars Winnerbäck hade rätt med sina ord "Bränt barn vill in i elden" för jag söker alla som mår dåligt. Jag söker likasinnade för jag vill få medömkan, jag vill att de som mår dåligt ska se hur dåligt jag mår. Inte för att de ska känna sig bättre, för ibland så skiter jag ärligt talat i hur ni mår, utan för att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Berätta för mig hur synd det är om mig! Spä på min självmedömkan!
En vacker dag kanske jag hittar någon så perfekt som dig som inte är rädd för mitt förflutna. Som inte flyr från mina känslor och som kanske till och med stannar kvar bredvid mig när jag behöver henne som mest. Men jag börjar mer och mer inse att du inte är den som kommer vara kvar. För se på nuläget. Du är redan borta. Och du kommer glida ifrån mig mer. Tills du hamnar hos någon annan. Och jag kommer sitta där och stirra ner i marken och undra varför, varför, VARFÖR jag inte sa hur jag kände. Det hade ju bara varit o sagt något i stil med:
"Du, jag tror att jag börjar tycka om dig mer än som vän.
Eller börjar o börjar. Jag vet att jag tycker om dig som mer än vän, jag har tyckt om dig så sen du presenterade dej, om än på ett lite lustigt sätt.
Jag kan inte gå omkring här o låtsas som ingenting längre för det kommer ta kål på mig den här gången. Du är för bra för att jag ska låta dig gå utan att få veta.
Men jag hoppas att vi kan prata med varandra ibland. Dock kommer jag bli svinsur ett tag nu när du berättat att du inte känner likadant för mig. Men det är bara en grej som jag gör. Tyvärr... Men iaf. Hej då. jag älskade dig."
Och nu kommer ni in i bilden:
Emma: Säg det till henne! Hon kommer inte säga att hon inte känner likadant för dig. Jag har sett vad hon skrivit om dig och bla bla bla.. allt för att göra mig glad och självsäker. (Jag älskar dig just därför. Du ger aldrig upp :P)
Nån anonym: Men varför berättar du inte bara då? Du vet ju vad du ska säga o allting. Bara att gå fram till kvinnan o berätta. Så svårt är det ju inte. (Jo tänk för att det är det. Jag är konstig!)
Alla andra: Samla mod! Va stark! Du klarar det! Du är underbar och den som säger nej går miste om nåt! (eller liknande.. ni har alla era olika lögner för att boosta mitt ego)
Dock kommer allt sluta så som det alltid slutar när det gäller mig. För att det ska bli något behöver du FAKTISKT kyssa mig rakt på munnen och säga "hej jag är kär i dig!" för att jag ska fatta mod till mig och berätta hur jag känner. Det är liksom det som är felet. Jag vågar inte lita på att kärleken finns där undangömd förrens jag ser svansen sticka ut under gardinen.
Våga chansa. Våga vara bättre än dig själv.
Näe det funkar inte.
Erkänn att ni vill veta vem det är jag tycker om? Jag också.
naw.. klart du kan berätta för henne om du vill, det är lite svårt i början, I know, men det kommer kännas mycket bättre sen :)
kom ihåg att du är bäst Patrick
Patrick, jag vet hur det är när alla säger att du borde berätta det för personen som man gillar och man har två val. Berätta det för personen och se var man får för svar. Då har du ju gjort det du har kunnat. Och sen att inte berätta det alls och ha det i hjärnan och hjärtat hela tiden utan att kunna tänka på något annat.. Men jag själv har nästan alltid berättat det och ibland har det funkat och ibland inte. Men man måste våga starta det för att det ska kunna bli något.. Jag lovar hon som får reda på att du älskar henne borde vara riktigt lycklig, det kommer att gå bra :)
