p880818f

Vad var klockan?
Ingen av dem vet. Ingen av dem bryr sig om tiden längre. Den är bara något som flyter på alldeles för fort varje gång de hinner träffas.
Vem gjorde egentligen vad?
En sak vet de. Hon gjorde något först, även om han inte hade kunnat hålla sig mer om det tagit mycket längre tid.
Vem vill mest?
Det vet ingen egentligen. Han vill allt så mycket att det lätt kan bli fel. Och vad hon vill går det inte att sätta ord på. Det är mycket.
Hur lång tid har det gått sen sist?
Det vet bara klockan. Men till och med klockan verkar ljuga idag. För visst kändes det som 1 minut? Men den visar att det har gått 1 timme.

Allting gick så fort. Eller gjorde det det?
Det enda han minns är att det kändes som en evighet när de låg där tätt intill varandra och väntade på att något skulle hända. De tio minutrarna av hans liv kunde lika gärna ha varit de 19 åren av hans liv som han inte kände till henne.
Den evighet han levt utan riktig lycka i sitt liv.

För det var såhär han kände den där natten då han vandrade hemåt ifrån bussen.
Att alla möten innan de kysstes kändes som små evigheter och nu efter att det har hänt känns allt istället som alldeles för korta sekunder. Som att timmarna bara innehåller 40 minuter istället för 60. Som att det är 100 mil emellan oss inatt istället för 4.

Allting blir så mycket större med dig. Men ändå så himla himla mycket mindre.

Johanna Ida Maria Stenberg, Jag Älskar Dig.

//Patrick Karl Lars Friberg