When in love with someone don't make them love you.
Jack Johnson – No Other Way
When your mind is a mess so is mine I can't sleep cause it hurts when I think my thoughts aren't at peace With the plans that we make the chances we take They're not yours they're not mine There's waves that can break All the words that we said and the words that we mean words can fall short, can't see the unseen cause the world is awake for somebody's sake Now please close your eyes Woman, please get some sleep and know that if I knew all of the answers I would not hold them from you Know all of the things that I know we told each other there is no other way Too much silence can be misleading You're drifting I can hear it in the way that you're breathing We don't really need to find reason cause out the same door that it came well it's leaving It's leaving Leaving like a day that's done and part of a season Resolve is just a concept that's as dead as the leaves But at least we could sleep, it's all that we need When we wake we would find, our minds would be free To go to sleep and know that if I knew all of the answers I would not hold them from you Know all of things that I know cause we told each other there is no other way
Jack Johnson – Sitting, Waiting, Wishing
Ytterligare en för dig!
Maskinen – Kärlek Vid Sista Ögonkastet
Hör den. Tänk på mig. Sov gott.
Det här är svårt att förklara
kanske inte bara en vanlig låt om min vardag
Toppar och dalar, jag gav dig mitt hjärta
bara rakt ut, hmm det är min dåliga vana
För det blir så ibland, jag vet
det tar tid och jag tror jag vet
Vad vi gjorde för fel, passionerat
men okontrollerat, ha, idioter
Och jag vill bara känna hur det känns
Tänka tillbaka bara minnas konsekvent
Våra stunder vi hade, tankar idéer
din lukt i din nacke, pussar och skrattar
åt sista gången som vi delade en spliff på balkongen
satt uppe på natten
Och jag minns när jag mådde kasst
du sa jag kan dra vårt lass
Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats
Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats
Den enda personen som tagit upp min tankekraft
24/7.. Baby —– som en brasse sagt!
Och jag trodde jag borde va trygg
vi gör det tillsammans och hon har min rygg
Oh shit vad jag älskar dig
trotts att jag knappt visste vad dom orden betydde
Och det vet jag typ inte ens idag
det gick för fort, vi vände blad
från ett sånt förhållande tar det lång tid att tända av
Det bästa sex jag haft i hela mitt liv
jag nästan jag nästan skäms över att säga det högt
ibland så, skippar vi snacket vi bara vet vad vi vill
Det kändes nästan överflödigt och använda rösten, okej
Fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion
vi åt och drack & grät och vi skrattade och vi kom ihop
Som bästa vänner som har tagit det till nästa level
där vi bara hoppades men fick se vad som hände!
Ref x2
För hon var bäst, försök & överträffa det Ja
För hon var bäst, försök & överträffa det Ja
För hon var bäst, men kommer aldrig mer tillbaks
För hon, flyger iväg som ett pappersflygplan
Lilla baby jag kan inte stanna kvar
jag fuckar upp ditt organiserade liv
Jag har rappat in en massa pengar
allt du vill kan du få, men ingen trygg framtid
Jag har packat mina saker,
på väg ut från vår lägenhet nu snart är den din
Skulle bara vilja krypa ner i sängen och säga förlåt för de blev som det blir
För jag kommer som ett yrväder *—————–*
Och vinner ditt hjärta men flyr iväg till nästa så fort anar något ansvar!
För jag fattar mycket väl att det är i mina, det såkallade blodet i mina ådror
kommer från min pappa, men tänker starta min familj så fort det går dåligt
Det sociala arvet får rätt igen
och det går utöver min bästa vän
Jag älskar dig, så vi kanske kanske kanske syns igen!
The Offspring - Fix You
The Offspring – Fix You
This one goes out to you.
Var är min lön?
Jag har som många andra ungdomar tagit ett extra jobb någon gång i tiden.
För min del var det som flyersutdelare för bokmedia i Linköping.
Fick jobbet tack vare Viktor, ni vet killen som figurerar i tidningar kors o tvärs, som hade befunnit sig på Arbetsförmedlingen på just rätt dag.
Så jag och viktor jobbade fyra dagar med att dela ut flygblad i centrala Linköping.
Fyra dagar i December. Fyra dagar av extrem kyla.
Enligt både mig och Viktor så var det ett roligt och ganska givande jobb. Och varför skulle det inte vara kul? Vi hade ju möjligheten att prata med varandra och när det var lugnt så stod vi och skämtade.
Men hur givande och roligt det än var att stå där och frysa antalet timmar om dagen så tycker ju jag ändå att vi utförde ett jobb och borde få betalt för det.
När vi lämnade våra kontouppgifter och kontaktinformation räknade i alla fall jag med att det skulle komma in några sköna slantar den 25:e Januari. Den 25:e januari var en söndag, så rent logiskt borde pengarna komma på fredagen (23:e) eller som senast på måndagen (26:e).
I fredags hade jag fortfarande inte fått in någon lön på mitt konto och jag hade inte hört ett ord ifrån bokmedia. Så i lördags ringde jag upp butiken för att försöka få tag i den som höll i allt, Edvard.
Han var inte där. Men jag fick prata med en annan kille. Följande samtal är på ett ungefär vad som sades:
- Hej, mitt namn är Patrick Friberg, jag jobbade hos er i December och delade ut flygblad och nu börjar jag undra vart min lön är någonstans.
- Jaha. Ja Edvard skulle börja ringa runt till er nu i veckan.
- Jaha ok.
- Men jag kan ta ditt namn och nummer här så får han höra av sig.
----- Resten är rätt självklart------
Nu idag har jag gått och väntat på ett samtal ifrån Edvard. Väntat, väntat och åter väntat. Men inget samtal har det blivit.
Och vad är det egentligen han ska ringa om? Jag har redan gett honom en lapp med mina kontouppgifter som är dubbelkollad och fint skriven för att det omöjligt skulle kunna bli några problem.
Så vad skulle samtalet kunna va bra för?
Ska han fråga om jag vill ha min lön? Verkar ju som det dummaste att ringa och fråga i såna fall.
Ska han säga att jag inte får någon lön för att de inte har råd? Det skulle dem ju haft koll på innan de anställde mig och Viktor. Vad ska jag göra om det är så det ligger till? Stämma dem?
Näe, just nu vet jag inte alls vad jag ska göra. För om jag inte får min lön innan fredag så åker jag in till Bokmedia och frågar efter Edvard och ställer honom mot väggen. För att hålla på såhär bara för att jag är ung och inte har några andra jobbmöjligheter tänker jag inte tolerera. Och det hoppas jag att ni som läsare inte heller ska göra.
För tänk på att det faktiskt finns chefer där ute som vill lura alla unga på pengar. Så var på er vakt.
För min del var det som flyersutdelare för bokmedia i Linköping.
Fick jobbet tack vare Viktor, ni vet killen som figurerar i tidningar kors o tvärs, som hade befunnit sig på Arbetsförmedlingen på just rätt dag.
Så jag och viktor jobbade fyra dagar med att dela ut flygblad i centrala Linköping.
Fyra dagar i December. Fyra dagar av extrem kyla.
Enligt både mig och Viktor så var det ett roligt och ganska givande jobb. Och varför skulle det inte vara kul? Vi hade ju möjligheten att prata med varandra och när det var lugnt så stod vi och skämtade.
Men hur givande och roligt det än var att stå där och frysa antalet timmar om dagen så tycker ju jag ändå att vi utförde ett jobb och borde få betalt för det.
När vi lämnade våra kontouppgifter och kontaktinformation räknade i alla fall jag med att det skulle komma in några sköna slantar den 25:e Januari. Den 25:e januari var en söndag, så rent logiskt borde pengarna komma på fredagen (23:e) eller som senast på måndagen (26:e).
I fredags hade jag fortfarande inte fått in någon lön på mitt konto och jag hade inte hört ett ord ifrån bokmedia. Så i lördags ringde jag upp butiken för att försöka få tag i den som höll i allt, Edvard.
Han var inte där. Men jag fick prata med en annan kille. Följande samtal är på ett ungefär vad som sades:
- Hej, mitt namn är Patrick Friberg, jag jobbade hos er i December och delade ut flygblad och nu börjar jag undra vart min lön är någonstans.
- Jaha. Ja Edvard skulle börja ringa runt till er nu i veckan.
- Jaha ok.
- Men jag kan ta ditt namn och nummer här så får han höra av sig.
----- Resten är rätt självklart------
Nu idag har jag gått och väntat på ett samtal ifrån Edvard. Väntat, väntat och åter väntat. Men inget samtal har det blivit.
Och vad är det egentligen han ska ringa om? Jag har redan gett honom en lapp med mina kontouppgifter som är dubbelkollad och fint skriven för att det omöjligt skulle kunna bli några problem.
Så vad skulle samtalet kunna va bra för?
Ska han fråga om jag vill ha min lön? Verkar ju som det dummaste att ringa och fråga i såna fall.
Ska han säga att jag inte får någon lön för att de inte har råd? Det skulle dem ju haft koll på innan de anställde mig och Viktor. Vad ska jag göra om det är så det ligger till? Stämma dem?
Näe, just nu vet jag inte alls vad jag ska göra. För om jag inte får min lön innan fredag så åker jag in till Bokmedia och frågar efter Edvard och ställer honom mot väggen. För att hålla på såhär bara för att jag är ung och inte har några andra jobbmöjligheter tänker jag inte tolerera. Och det hoppas jag att ni som läsare inte heller ska göra.
För tänk på att det faktiskt finns chefer där ute som vill lura alla unga på pengar. Så var på er vakt.
För att göra saken värre
Allt är inte gräs och gröna skogar.
Men det är fanimej inte asfalt o parkeringshus heller.
Det ligger mitt i mellan. Precis som man alltid ska vara. Mitt i mellan. Satsa hårt men ändå inte!
Klicka här om du känner för det.
Jag är skaparen
Har nu skapat en blogg för mer personliga inlägg. Det kommer gå fort, snabbt och på kort tid.
Lägg bara till "/personal" bakom den vanliga adressen and there you have it!
P(atrick)ersonligt
Lägg bara till "/personal" bakom den vanliga adressen and there you have it!
P(atrick)ersonligt
Va jag tjej, då skulle jag nog ha bullfitta!
Att inte tro på sig själv är väl en av de konstigaste saker man kan gå omkring och göra.
För om man inte tror på sig själv vad tror man då på?
Jag tror på mig själv. Mer än vad jag tror på någonting annat. Sen om jag litar på mig själv är en helt annan sak.
För när natten kommer och du ligger där ensam
Kom ihåg att det är bara du som vet om att du fortfarande existerar.
Det är därför du ska dö där folk är.
För annars vet inte folk att du har dött.
Annars ser inte folk att det har hänt på riktigt.
Ingen bryr sig om ditt liv när du ligger där ensam om natten.
Vet att det här inte ska bli så himla personligt o så.
Men man kan ju inte hålla alla sina känslor utanför.
Så därför:
JAG ORKAR FAN INTE MER!!!!
För om man inte tror på sig själv vad tror man då på?
Jag tror på mig själv. Mer än vad jag tror på någonting annat. Sen om jag litar på mig själv är en helt annan sak.
För när natten kommer och du ligger där ensam
Kom ihåg att det är bara du som vet om att du fortfarande existerar.
Det är därför du ska dö där folk är.
För annars vet inte folk att du har dött.
Annars ser inte folk att det har hänt på riktigt.
Ingen bryr sig om ditt liv när du ligger där ensam om natten.
Vet att det här inte ska bli så himla personligt o så.
Men man kan ju inte hålla alla sina känslor utanför.
Så därför:
JAG ORKAR FAN INTE MER!!!!
You know it's crazy
Där går han. Den store George W. Bush.
Han som sett till att en stor del av världen hatat USA.
Nu är det klart. Barack Obama är USA's president.
hur känns det?
Ärligt talat så vet jag itne riktigt.. Känner inte nån skillnad.
Men om ett litet tag kommer vi nog märka av något.
Annars är det väl inte mycket o blogga om för tillfället.
Jag menar jorden går ju inte under bara för att jag inte bloggar en dag. Så nu ska jag se till att inte blogga förrens jag kommit på något vettigt att skriva.
Tjata på!
Hej svejs
Han som sett till att en stor del av världen hatat USA.
Nu är det klart. Barack Obama är USA's president.
hur känns det?
Ärligt talat så vet jag itne riktigt.. Känner inte nån skillnad.
Men om ett litet tag kommer vi nog märka av något.
Annars är det väl inte mycket o blogga om för tillfället.
Jag menar jorden går ju inte under bara för att jag inte bloggar en dag. Så nu ska jag se till att inte blogga förrens jag kommit på något vettigt att skriva.
Tjata på!
Hej svejs
Det Är Kallt
En gammal historia jag skrev ihop när jag fortfarande var besatt av att blogga på Lunarstorm.
Läs inte om du är duktig :)
Det är kallt
Patrick Friberg
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och ja han, han skulle väl börja gå åt sitt.
De hade träffats på bussen hem ifrån stan första gången. De började småprata och det kom fram att de gick på samma skola och hade så gjort i tre år. Hon hade väl sett til honom några gånger men själv hade han inte sett henne förrens nu. Och det kom även fram att han som skule byta klass, eftersom att han inte kände någon samhörighet med någon i den nuvarande klassen, skulle börja gå i hennes klass.
Vad trevligt tänkte han. Ytterligare en vän i den nya klassen.
Där på bussen första gången hade de bytt nummer och lite sånt. Det tog ju bara en kvart att åka hem ifrån stan så de hann inte prata speciellt mycket. Hon hade suttit kvar på bussen efter att han gick av, vilket betydde att hon förmodligen bodde i andra delen av byn. Trots att han inte kände henne fick han en känsla i magen när han hade gått av och vinkat till henne att den där tjejen var något alldeles speciellt. Den tjejen förstod honom.
Kvällen efter ringde hon upp honom men han vågade inte svara första gången. Inte heller andra. Men när hon ringde för tredje gången kunde han inte låta bli att svara. Hans "Ja hallå" lät nog väldigt osäkert och ynkligt men det kunde han inte bry sig om just då. För när hon sa "Hej det är jag" i andra änden så trodde han att han skulle svimma.
Det första samtalet hade alltså gått väldigt knaggligt fram men de hade ändå suttit,legat och gått omkring och pratat ända fram till 3 på morgonen. Om allt och ingenting. Om hur kul det skulle bli när han började i hennes klass, om alla saker som de skulle hitta på i framtiden och om alla människor som man kunde prata skit om. Bara för att ha någonting att prata om. Till slut hade hon sagt att det nog var dags att gå o lägga sig. Det var ju trots allt skola dagen efter. Och som hon påpekade så vore det ju bra om han var skärpt första dagen i sin nya klass.
De tre nästföljande dagarna visade det sig att hon var sjuk. Men det la han aldrig riktigt märke till då han äldrig pratat med henne eller sett henne i skolan. Men när hon väl kom på torsdagen så sken han upp som en sol när hon kom in genom dörren till klassrummet och mumlade ur sig någon ursäkt som baserade sig på att cykeln hade frusit sönder.
Hon satte sig några rader framför honom och såg honom inte ens. "Jaha, hon har väl glömt bort mig redan då" tänkte han. Och så fortsate det hela dagen. Han kände sig totalt ignorerad och i hans hjärna snurrade bara tanken på att hon kanske tyckte om någon annan. Kanske han den där sliskiga typen som alla tjejer verkade vara förtjusta i. Trots att han behandlade dem som skit. Ja för det gjorde han verkligen. Men ju taskigare han var mot dem ju mer tycktes de avguda honom.
När väl skoldagen var slut gick han hem med slokande huvud och kände sig extremt liten och bortgjord.
Men väl hemma ringer hon upp honom. Vad skulle han göra nu? Tusen tankar hann rinna ut ur hans huvud innan han väl bestämde sig för att svara och gå rakt på sak.
-Ja hallå!
-Hej det är jag igen. Hennes röst var så söt att han bara inte kunde vara arg.
-Vad.. eller jag menar.. Hur är det?
-Jo då.Det är bättre nu.Själv då? Allt sades med en så honungslen röst att han nästan smälte.
-Jag mår bara fint. fick han ur sig efter en halv minuts tystnad då han bara tänkt på hur hon skulle reagera ifall han sagt att han inte mådde lika bra som om hon varit där.
Samtalet fortsatte och det kom till sist fram att hon inte visste hur hon skulle bete sig mot honom i skolan eftersom att de aldrig förr hade träffats där. De kom överens om att de skulle prata nästa dag i alla fall och sen få se hur det blev.
Dagen efter blev precis så bra som han hade hoppats på, och de bestämde att de skulle hitta på någonting på lördagen. Typ gå på bio eller ta en öl.
Så var det i några veckor och allting flöt på som vanligt. Båda hade lika trevligt och de pratade som alla andra i skolan. Utan att någon av dom kände att det behövde betyda någonting. Han kanske kände några känslor men de höll han ju såklart för sig själv.
Tre veckor tidigare hände det dock någonting som kanske ingen av dem var beredd på.
de hade precis varit och sett en film på bio och åkt hem med bussen. Och när de stog där och kramade om varandra och sa god natt och hej då så hände det. Hon kysste honom mitt på munnen. En riktig kyss. Något som han tidigare bara vågat fantisera om när hon gått hem till sig. Något som han alltid själv hade velat göra sen han såg henne men aldrig vågat ta initiativ till. Modet hade liksom aldrig funnits där. Hon var på något sätt inte en sån som man bara kysste. Hon var mer än alla andra tjejer tillsammans. Ni vet en såndär som man känner och som der jättebra ut, som är trevlig och verkar tycka om en men som man aldrig vågar säga något speciellt vågat till i rädsla för att hon ska bli rädd eller arg på dig.
Men nu hade det varit hon som tagit initiativ, hon som tagit första steget. Han kysste tillbaks och det var några underbara sekunder. Sen kom de på vad de höll på med. De slutade kramade om varandra och sa hej och god natt. Han såg efter henne en liten stund innan han vände hemåt till sitt hus på andra sidan byn. Hela vägen hem tänkte han på vad som hade hänt. Han kunde bara inte släppa det och det enda han ville var att springa tillbaks efter henne och kyssa henne ännu mer. Kyssa henne och säga hur mycket han älskade henne. Hur mycket han visste att de två hörde samman, hur mycket han visste att de hade gemensamt. För det hade de. De hade nästan allt gemensamt. Var det något par som skulle ha saker gemensamma så var det dem.
När han kom hem satte han sig på sängkanten och tänkte. Det tog flera timmar innan han kunde somna för det for hela tiden igenom hans huvud vad som hade hänt. Hur skulle allt bli nu? Skulle det bli de två eller var hon en såndär som bara kysste killar hur som helst? Bara för att vara snäll, eller utav ren slentrian. En sån som aldrig har haft känslor i sina kyssar?
Till slut somnade han. Men till och med i hans drömmar fanns hon. Kyssandes honom, kramandes och mysandes med honom. Inte en sekund förflöt utan att han tänkte på henne eller drömde om henne.
På måndagen var allting precis som vanligt, och även resten av veckan gick på som vanligt. Fram till fredagseftermiddagen. Hur skulle det bli i helgen? Skulle de hitta på någonting ändå? Trots vad som hänt. Eller skulle de låta det vara ett tag. Ingen av dem vågade riktigt fråga och de gick hem utan att ha bestämt någonting. Men sent på fredagskvällen så ringde hon honom och frågade om han ville hitta på någonting hemma hos honom. Hans helt klart enda svar var ett ja!
Det enda han oroade sig för var sin familj. Hans äldre bror var ett stort problem. Han var nämligen precis som den där sliskige typen i klassen. Någon som alla tyckte om utan anledning och av någon anledning så är det gulligt när han inte förstår ett dugg av vad alla pratar om. För vem kan vara arg på någon som är så bortkommen.
Men va fan. Det skulle nog gå bra. Bara att låsa in sig på rummet.
Så var äntligen lördagkvällen där, och allt var fixat. Film hyrd, Godis köpt och rummet städat. Nu var det bara att vänta på att tjejen skulle ringa så att han kunde möta henne.
Efter vad som kändes som en evighet och lite till så ringde hon. Klockan var halv fem så egentligen hade han nog bara väntat på att hon skulle ringa i nån kvart eller så.
Men nu var det alltså dags att ge sig iväg.
Efteråt så följde han med henne en bit på vägen. De kramades och sa hej och god natt. Men ingen KYSS. Det förbryllade honom så pass mycket att han nästan mådde dåligt på vägen hem. Men trots allt var han glad för hon hade ju ändå kommit till honom och inte slutat att prata med honom efter vad hon gjort. Så det kunde ju vara värre.
Veckan efter var det samma procedur. En film, mycket prat, mycket mys men ingen kyss.
Nu är vi nästan framme vid början av hela berättelsen igen.
Ikväll hade de gjort likadant som vanligt. Hyrt en film sett den pratat tills det blev alldeles för sent och sen bestämt sig för att det var dags för henne att gå hem. Men den här gången skulle något annorlunda hända.
När de stog och kramade varandra så sa han helt plötsligt:
-Jag tror att jag är kär.
Hon tog ett halvt steg tillbaka och tittade allvarligt på honom. Vad skulle han nu ta sig till? Var det kanske att gå för långt. Var det kanske så att hon inte hade några känslor alls och att hon skulle bli arg nu?
För säkerhets skull tittade han åt ett helt annat håll än rakt på henne. De stog där ett bra tag. Till slut sa hon att hon nog skulle gå hem innan det blev så pass ljust att hon inte kunde somna. Det enda han tänkte var att han inte kunnat somna speciellt fort de senaste tre veckorna. För det enda han legat o tänkt på var hennes mjuka läppar när de kysste hans. Hur varm han blev när han såg henne och den ilska som växte när han såg henne skratta med någon annan kille. Att bara se henne titta snällt på någon annan fick honom att bara vilja skrika ut "LÄGG AV NU; JAG ÄLSKAR DIG KAN DU INTE TITTA PÅ MIG ISTÄLLET?"
Men inte en gång vågade han verkligen göra något åt det. Och nu hade han försökt. Men hennes reaktion överensstämde inte med vad han fantiserat om. Och nu var det ju försent att ta tillbaka det han sagt.
Han fick helt enkelt ta att hon vände om med ett litet leende och gick därifrån. Med sitt vackra lena gott luktande hår svajandes bakom sig. Och den perfekta hållningen som hon alltid tyckt att han skulle ha.
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och han, ja han skulle väl börja gå åt sitt.
Läs inte om du är duktig :)
Det är kallt
Patrick Friberg
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och ja han, han skulle väl börja gå åt sitt.
De hade träffats på bussen hem ifrån stan första gången. De började småprata och det kom fram att de gick på samma skola och hade så gjort i tre år. Hon hade väl sett til honom några gånger men själv hade han inte sett henne förrens nu. Och det kom även fram att han som skule byta klass, eftersom att han inte kände någon samhörighet med någon i den nuvarande klassen, skulle börja gå i hennes klass.
Vad trevligt tänkte han. Ytterligare en vän i den nya klassen.
Där på bussen första gången hade de bytt nummer och lite sånt. Det tog ju bara en kvart att åka hem ifrån stan så de hann inte prata speciellt mycket. Hon hade suttit kvar på bussen efter att han gick av, vilket betydde att hon förmodligen bodde i andra delen av byn. Trots att han inte kände henne fick han en känsla i magen när han hade gått av och vinkat till henne att den där tjejen var något alldeles speciellt. Den tjejen förstod honom.
Kvällen efter ringde hon upp honom men han vågade inte svara första gången. Inte heller andra. Men när hon ringde för tredje gången kunde han inte låta bli att svara. Hans "Ja hallå" lät nog väldigt osäkert och ynkligt men det kunde han inte bry sig om just då. För när hon sa "Hej det är jag" i andra änden så trodde han att han skulle svimma.
Det första samtalet hade alltså gått väldigt knaggligt fram men de hade ändå suttit,legat och gått omkring och pratat ända fram till 3 på morgonen. Om allt och ingenting. Om hur kul det skulle bli när han började i hennes klass, om alla saker som de skulle hitta på i framtiden och om alla människor som man kunde prata skit om. Bara för att ha någonting att prata om. Till slut hade hon sagt att det nog var dags att gå o lägga sig. Det var ju trots allt skola dagen efter. Och som hon påpekade så vore det ju bra om han var skärpt första dagen i sin nya klass.
De tre nästföljande dagarna visade det sig att hon var sjuk. Men det la han aldrig riktigt märke till då han äldrig pratat med henne eller sett henne i skolan. Men när hon väl kom på torsdagen så sken han upp som en sol när hon kom in genom dörren till klassrummet och mumlade ur sig någon ursäkt som baserade sig på att cykeln hade frusit sönder.
Hon satte sig några rader framför honom och såg honom inte ens. "Jaha, hon har väl glömt bort mig redan då" tänkte han. Och så fortsate det hela dagen. Han kände sig totalt ignorerad och i hans hjärna snurrade bara tanken på att hon kanske tyckte om någon annan. Kanske han den där sliskiga typen som alla tjejer verkade vara förtjusta i. Trots att han behandlade dem som skit. Ja för det gjorde han verkligen. Men ju taskigare han var mot dem ju mer tycktes de avguda honom.
När väl skoldagen var slut gick han hem med slokande huvud och kände sig extremt liten och bortgjord.
Men väl hemma ringer hon upp honom. Vad skulle han göra nu? Tusen tankar hann rinna ut ur hans huvud innan han väl bestämde sig för att svara och gå rakt på sak.
-Ja hallå!
-Hej det är jag igen. Hennes röst var så söt att han bara inte kunde vara arg.
-Vad.. eller jag menar.. Hur är det?
-Jo då.Det är bättre nu.Själv då? Allt sades med en så honungslen röst att han nästan smälte.
-Jag mår bara fint. fick han ur sig efter en halv minuts tystnad då han bara tänkt på hur hon skulle reagera ifall han sagt att han inte mådde lika bra som om hon varit där.
Samtalet fortsatte och det kom till sist fram att hon inte visste hur hon skulle bete sig mot honom i skolan eftersom att de aldrig förr hade träffats där. De kom överens om att de skulle prata nästa dag i alla fall och sen få se hur det blev.
Dagen efter blev precis så bra som han hade hoppats på, och de bestämde att de skulle hitta på någonting på lördagen. Typ gå på bio eller ta en öl.
Så var det i några veckor och allting flöt på som vanligt. Båda hade lika trevligt och de pratade som alla andra i skolan. Utan att någon av dom kände att det behövde betyda någonting. Han kanske kände några känslor men de höll han ju såklart för sig själv.
Tre veckor tidigare hände det dock någonting som kanske ingen av dem var beredd på.
de hade precis varit och sett en film på bio och åkt hem med bussen. Och när de stog där och kramade om varandra och sa god natt och hej då så hände det. Hon kysste honom mitt på munnen. En riktig kyss. Något som han tidigare bara vågat fantisera om när hon gått hem till sig. Något som han alltid själv hade velat göra sen han såg henne men aldrig vågat ta initiativ till. Modet hade liksom aldrig funnits där. Hon var på något sätt inte en sån som man bara kysste. Hon var mer än alla andra tjejer tillsammans. Ni vet en såndär som man känner och som der jättebra ut, som är trevlig och verkar tycka om en men som man aldrig vågar säga något speciellt vågat till i rädsla för att hon ska bli rädd eller arg på dig.
Men nu hade det varit hon som tagit initiativ, hon som tagit första steget. Han kysste tillbaks och det var några underbara sekunder. Sen kom de på vad de höll på med. De slutade kramade om varandra och sa hej och god natt. Han såg efter henne en liten stund innan han vände hemåt till sitt hus på andra sidan byn. Hela vägen hem tänkte han på vad som hade hänt. Han kunde bara inte släppa det och det enda han ville var att springa tillbaks efter henne och kyssa henne ännu mer. Kyssa henne och säga hur mycket han älskade henne. Hur mycket han visste att de två hörde samman, hur mycket han visste att de hade gemensamt. För det hade de. De hade nästan allt gemensamt. Var det något par som skulle ha saker gemensamma så var det dem.
När han kom hem satte han sig på sängkanten och tänkte. Det tog flera timmar innan han kunde somna för det for hela tiden igenom hans huvud vad som hade hänt. Hur skulle allt bli nu? Skulle det bli de två eller var hon en såndär som bara kysste killar hur som helst? Bara för att vara snäll, eller utav ren slentrian. En sån som aldrig har haft känslor i sina kyssar?
Till slut somnade han. Men till och med i hans drömmar fanns hon. Kyssandes honom, kramandes och mysandes med honom. Inte en sekund förflöt utan att han tänkte på henne eller drömde om henne.
På måndagen var allting precis som vanligt, och även resten av veckan gick på som vanligt. Fram till fredagseftermiddagen. Hur skulle det bli i helgen? Skulle de hitta på någonting ändå? Trots vad som hänt. Eller skulle de låta det vara ett tag. Ingen av dem vågade riktigt fråga och de gick hem utan att ha bestämt någonting. Men sent på fredagskvällen så ringde hon honom och frågade om han ville hitta på någonting hemma hos honom. Hans helt klart enda svar var ett ja!
Det enda han oroade sig för var sin familj. Hans äldre bror var ett stort problem. Han var nämligen precis som den där sliskige typen i klassen. Någon som alla tyckte om utan anledning och av någon anledning så är det gulligt när han inte förstår ett dugg av vad alla pratar om. För vem kan vara arg på någon som är så bortkommen.
Men va fan. Det skulle nog gå bra. Bara att låsa in sig på rummet.
Så var äntligen lördagkvällen där, och allt var fixat. Film hyrd, Godis köpt och rummet städat. Nu var det bara att vänta på att tjejen skulle ringa så att han kunde möta henne.
Efter vad som kändes som en evighet och lite till så ringde hon. Klockan var halv fem så egentligen hade han nog bara väntat på att hon skulle ringa i nån kvart eller så.
Men nu var det alltså dags att ge sig iväg.
Efteråt så följde han med henne en bit på vägen. De kramades och sa hej och god natt. Men ingen KYSS. Det förbryllade honom så pass mycket att han nästan mådde dåligt på vägen hem. Men trots allt var han glad för hon hade ju ändå kommit till honom och inte slutat att prata med honom efter vad hon gjort. Så det kunde ju vara värre.
Veckan efter var det samma procedur. En film, mycket prat, mycket mys men ingen kyss.
Nu är vi nästan framme vid början av hela berättelsen igen.
Ikväll hade de gjort likadant som vanligt. Hyrt en film sett den pratat tills det blev alldeles för sent och sen bestämt sig för att det var dags för henne att gå hem. Men den här gången skulle något annorlunda hända.
När de stog och kramade varandra så sa han helt plötsligt:
-Jag tror att jag är kär.
Hon tog ett halvt steg tillbaka och tittade allvarligt på honom. Vad skulle han nu ta sig till? Var det kanske att gå för långt. Var det kanske så att hon inte hade några känslor alls och att hon skulle bli arg nu?
För säkerhets skull tittade han åt ett helt annat håll än rakt på henne. De stog där ett bra tag. Till slut sa hon att hon nog skulle gå hem innan det blev så pass ljust att hon inte kunde somna. Det enda han tänkte var att han inte kunnat somna speciellt fort de senaste tre veckorna. För det enda han legat o tänkt på var hennes mjuka läppar när de kysste hans. Hur varm han blev när han såg henne och den ilska som växte när han såg henne skratta med någon annan kille. Att bara se henne titta snällt på någon annan fick honom att bara vilja skrika ut "LÄGG AV NU; JAG ÄLSKAR DIG KAN DU INTE TITTA PÅ MIG ISTÄLLET?"
Men inte en gång vågade han verkligen göra något åt det. Och nu hade han försökt. Men hennes reaktion överensstämde inte med vad han fantiserat om. Och nu var det ju försent att ta tillbaka det han sagt.
Han fick helt enkelt ta att hon vände om med ett litet leende och gick därifrån. Med sitt vackra lena gott luktande hår svajandes bakom sig. Och den perfekta hållningen som hon alltid tyckt att han skulle ha.
Han stog kvar där alldeles ensam. Hon gick åt sitt håll och han, ja han skulle väl börja gå åt sitt.
Jag har ett kontrakt med Gud,
Så jag gör som jag vill!
Att skriva en blogg där man inte förklarar vad som hänt sekund för sekund i ens liv är fan fruktansvärt svårt måste jag erkänna. Det tär på mig varenda minut att inte kunna skriva ner varenda känsla jag känner och ögonblick ni missar.
Men för att vara ärlig så tror jag inte det är därför jag bloggar.
Jag bloggar nog bara för att vara märkvärdig. Precis som alla andra bloggare.
För vad vore blondinbella utan sin hjärndödhet, Wikegård utan sina sjukt sköna men också väldigt provocerande kommentarer?
Näe min stil är att inte skriva om mig själv utan att skriva om er. Alla andra som skriver blogg. Eller att skriva om mig på ett så pass subtilt sätt att ingen förstår att det är mig jag skriver om.
Jag är den där som klarar av att skriva att jag är Gud utan att ni förstår att det är så det är. För nu kommer ju ingen att ta den här raden text på allvar.
Jag är han som skriver en blogg ni aldrig kommer minnas vad det står i. Men ni kommer ändå att tänka samma tankar som jag fyllde er med.
Jag är han som skriver o skriver o skriver men aldrig skriver något viktigt, men ändå berör er allihopa!
Det finns en plats jag besökt i mina drömmar
En plats där ingen fick tag i mig
En plats utan hav med starka strömmar
Jag besöker den platsen varje gång jag sover
För varje gång jag sover har jag lyckats släppa allt
För varje gång jag sover har jag glömt att allt är så jävla kallt.
Äh jag vet inte. Men sömnproblem är ett riktigt helvete.
Men o andra sidan. Att ligga vaken i flera timmar för att man tänker att man inte har råd att betala den där räkningen eller liknande. Vad fan handlar det om egentligen?
Ligg vaken några timmar efter att inte ha ätit på tre dagar. Då kan vi snacka problem!
Men det är klart.
Mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det!
Att skriva en blogg där man inte förklarar vad som hänt sekund för sekund i ens liv är fan fruktansvärt svårt måste jag erkänna. Det tär på mig varenda minut att inte kunna skriva ner varenda känsla jag känner och ögonblick ni missar.
Men för att vara ärlig så tror jag inte det är därför jag bloggar.
Jag bloggar nog bara för att vara märkvärdig. Precis som alla andra bloggare.
För vad vore blondinbella utan sin hjärndödhet, Wikegård utan sina sjukt sköna men också väldigt provocerande kommentarer?
Näe min stil är att inte skriva om mig själv utan att skriva om er. Alla andra som skriver blogg. Eller att skriva om mig på ett så pass subtilt sätt att ingen förstår att det är mig jag skriver om.
Jag är den där som klarar av att skriva att jag är Gud utan att ni förstår att det är så det är. För nu kommer ju ingen att ta den här raden text på allvar.
Jag är han som skriver en blogg ni aldrig kommer minnas vad det står i. Men ni kommer ändå att tänka samma tankar som jag fyllde er med.
Jag är han som skriver o skriver o skriver men aldrig skriver något viktigt, men ändå berör er allihopa!
Det finns en plats jag besökt i mina drömmar
En plats där ingen fick tag i mig
En plats utan hav med starka strömmar
Jag besöker den platsen varje gång jag sover
För varje gång jag sover har jag lyckats släppa allt
För varje gång jag sover har jag glömt att allt är så jävla kallt.
Äh jag vet inte. Men sömnproblem är ett riktigt helvete.
Men o andra sidan. Att ligga vaken i flera timmar för att man tänker att man inte har råd att betala den där räkningen eller liknande. Vad fan handlar det om egentligen?
Ligg vaken några timmar efter att inte ha ätit på tre dagar. Då kan vi snacka problem!
Men det är klart.
Mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det!
Ge mig en kur eller skicka en vårdare!
Det spelar ingen roll hur du ser ut, det spelar ingen roll vad du tänker o gör
Intressant diskussion med Lovi idag om fiskar och diverse annat.
Men för att återgå till fiskarna.
Är det någon mer än jag som tänkt på hur skönt det vore att vara en fisk?
Ena sekunden är man i ena kanten av akvariet.
Andra sekunden är man i... ena kanten av akvariet.
Nästa sekund är man i... ena kanten av akvariet.
Att glömma bort allt på 3 sekunder måste vara det absolut bästa som skulle kunna hända. Det mest viktiga minns man ju såklart. Hur man simmar, äter och gör sig av med avföring.
Men alla skönhetsideal försvinner direkt. Eller?
Parar sig fiskar med den snyggaste fisken?
Jo visst fan gör de ju det!
För det är den fisk som har bäst förmåga att skaffa mat eller skydda sig ifrån att bli mat som får para sig. Den andra fisken blir lämnad ensam och släktträdet dör ut med honom eller henne. För evigt.
Jag menar ingenting illa med det här nu men vad fan är det med allt folk och deras tjat om hur 2009 ska bli?
Det har gått 12 hela dagar sen 2009 startade och snart är den 13:e dagen över. Men inte blir det någon skillnad. Det enda man hör något om är hur alla ska förändra sig. Hur alla ska bli så mycket nyttigare och ordentligare.
Tänk efter riktigt ordentligt på vad du lovade dig själv i början av år 2008.
Visst fan va det att bli nyttigare, att träna mer eller att skita i vad alla andra tyckte och att bara leva ditt liv för dig.
hur gick det sen i slutet av 2008?
Visst ja. Du hade helt glömt bort allt du lovade dig själv i början av året. Precis som du kommer att göra i år.
Det enda som verkligen kan få dig att ändra dig är att sätta igång redan nu, DIREKT!
För annars kommer det aldrig bli en vana och du kommer att bli samma person i slutet av 2009 som du var i slutet av 2008.
Jag satsar i alla fall på att fortsätta låta livet ta mig dit det vill.
Låta livet ta mig framåt tills döden knackar på.
Först då ska jag lova mig en sak.
Först det år jag vet att jag har cancer, aids, lunginflamation och har fyllt 90 ska jag ge er alla ett nyårslöfte.
FÖRST DÅ ska jag lova alla att jag ska dö. Inte tidigare och inte senare. Det året tar jag farväl!
Minst en gång om natten tänker jag på döden.
En gång om natten hatar jag livet!
En gång per natt vill jag inget annat än veta varför jag är här.
En gång per natt gör jag allt för att glömma mig själv.
Intressant diskussion med Lovi idag om fiskar och diverse annat.
Men för att återgå till fiskarna.
Är det någon mer än jag som tänkt på hur skönt det vore att vara en fisk?
Ena sekunden är man i ena kanten av akvariet.
Andra sekunden är man i... ena kanten av akvariet.
Nästa sekund är man i... ena kanten av akvariet.
Att glömma bort allt på 3 sekunder måste vara det absolut bästa som skulle kunna hända. Det mest viktiga minns man ju såklart. Hur man simmar, äter och gör sig av med avföring.
Men alla skönhetsideal försvinner direkt. Eller?
Parar sig fiskar med den snyggaste fisken?
Jo visst fan gör de ju det!
För det är den fisk som har bäst förmåga att skaffa mat eller skydda sig ifrån att bli mat som får para sig. Den andra fisken blir lämnad ensam och släktträdet dör ut med honom eller henne. För evigt.
Jag menar ingenting illa med det här nu men vad fan är det med allt folk och deras tjat om hur 2009 ska bli?
Det har gått 12 hela dagar sen 2009 startade och snart är den 13:e dagen över. Men inte blir det någon skillnad. Det enda man hör något om är hur alla ska förändra sig. Hur alla ska bli så mycket nyttigare och ordentligare.
Tänk efter riktigt ordentligt på vad du lovade dig själv i början av år 2008.
Visst fan va det att bli nyttigare, att träna mer eller att skita i vad alla andra tyckte och att bara leva ditt liv för dig.
hur gick det sen i slutet av 2008?
Visst ja. Du hade helt glömt bort allt du lovade dig själv i början av året. Precis som du kommer att göra i år.
Det enda som verkligen kan få dig att ändra dig är att sätta igång redan nu, DIREKT!
För annars kommer det aldrig bli en vana och du kommer att bli samma person i slutet av 2009 som du var i slutet av 2008.
Jag satsar i alla fall på att fortsätta låta livet ta mig dit det vill.
Låta livet ta mig framåt tills döden knackar på.
Först då ska jag lova mig en sak.
Först det år jag vet att jag har cancer, aids, lunginflamation och har fyllt 90 ska jag ge er alla ett nyårslöfte.
FÖRST DÅ ska jag lova alla att jag ska dö. Inte tidigare och inte senare. Det året tar jag farväl!
Minst en gång om natten tänker jag på döden.
En gång om natten hatar jag livet!
En gång per natt vill jag inget annat än veta varför jag är här.
En gång per natt gör jag allt för att glömma mig själv.
I'm hooked
Det finns ingen återvändå.
Inte när jag börjar i alla fall.
Det blir som en otrolig drog, precis som allt annat i mitt liv.
Jag kan inte göra det bara liiiiite. Det måste göras fullt ut och lite till.
Att blogga är inget man försörjer sig på. Det är inget man får ut något av. Det är absolut ingenting som får små barn att gå upp ur sängen på morgonen och ge sig iväg till skolan. Men visst fan är det lika roligt och skönt för det?
Jag vill ju inte påstå att ni alla är likadana. Det är inget påstående. Bara en liten hint om vad jag kanske tycker.
För har du tänkt på hur mycket du gnällt över BlondinBella?
Har du nånsin tänkt på hur mycket du hatar Linda Rosing för att hon söker rubriker i varenda liten vrå?
Tänk nu efter riktigt ordentligt. Och svara mig på frågan om varför du gör reklam för din blogg på din bilddagbok, som ditt personliga meddelande på msn och som signatur på varenda ställe du hittar.
Tänk efter ett tag.
Visst är det för att du vill ha uppmärksamheten. Den där jävligt härliga uppmärksamheten. Du vill att varenda jävel där ute ska kommentera ditt blogginlägg och säga till dig att "Guuud vad du är bra på att skriva" eller "Ååååh, jag förstår verkligen vad du menar"!
Och hur länge lever du inte på det där?
Vi vet alla att du går in minst tre gånger samma dag som du läst din första kommentar, för att se om någon ny har kommenterat. Eller för att kolla in den gamla kommentaren. Den om hur bra du är som tappar sin mening ju mer du läser den.
500:e besöket. "Guuuud vad du är bra på att skriva".
Jo tack. Visst fan är jag det. Men jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en lägenhet till mig. Jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en bil till mig. Eller ens ett tv-spel.
Jag tror bara att de är precis som du. Tycker att jag är bra på att skriva av mig all skit jag bubblar fram efter att ha sovit för mycket. Eller för lite, det är ju samma sak ändå!
Tycker att det jag skriver är precis vad de känner. Även fast ingen egentligen förstår det jag skriver. Det finns ingen som kan förstå vad en annan människa menar med det han skriver. Hälften av meningen med dina ord försvinner vid armbågen. Där tar det stopp för hälften av dina känslor, din kärlek, ditt hat, din förvirring och din hunger.
Där tar det bara stopp.
Inte när jag börjar i alla fall.
Det blir som en otrolig drog, precis som allt annat i mitt liv.
Jag kan inte göra det bara liiiiite. Det måste göras fullt ut och lite till.
Att blogga är inget man försörjer sig på. Det är inget man får ut något av. Det är absolut ingenting som får små barn att gå upp ur sängen på morgonen och ge sig iväg till skolan. Men visst fan är det lika roligt och skönt för det?
Jag vill ju inte påstå att ni alla är likadana. Det är inget påstående. Bara en liten hint om vad jag kanske tycker.
För har du tänkt på hur mycket du gnällt över BlondinBella?
Har du nånsin tänkt på hur mycket du hatar Linda Rosing för att hon söker rubriker i varenda liten vrå?
Tänk nu efter riktigt ordentligt. Och svara mig på frågan om varför du gör reklam för din blogg på din bilddagbok, som ditt personliga meddelande på msn och som signatur på varenda ställe du hittar.
Tänk efter ett tag.
Visst är det för att du vill ha uppmärksamheten. Den där jävligt härliga uppmärksamheten. Du vill att varenda jävel där ute ska kommentera ditt blogginlägg och säga till dig att "Guuud vad du är bra på att skriva" eller "Ååååh, jag förstår verkligen vad du menar"!
Och hur länge lever du inte på det där?
Vi vet alla att du går in minst tre gånger samma dag som du läst din första kommentar, för att se om någon ny har kommenterat. Eller för att kolla in den gamla kommentaren. Den om hur bra du är som tappar sin mening ju mer du läser den.
500:e besöket. "Guuuud vad du är bra på att skriva".
Jo tack. Visst fan är jag det. Men jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en lägenhet till mig. Jag tror inte att mina 10 läsare kan fixa en bil till mig. Eller ens ett tv-spel.
Jag tror bara att de är precis som du. Tycker att jag är bra på att skriva av mig all skit jag bubblar fram efter att ha sovit för mycket. Eller för lite, det är ju samma sak ändå!
Tycker att det jag skriver är precis vad de känner. Även fast ingen egentligen förstår det jag skriver. Det finns ingen som kan förstå vad en annan människa menar med det han skriver. Hälften av meningen med dina ord försvinner vid armbågen. Där tar det stopp för hälften av dina känslor, din kärlek, ditt hat, din förvirring och din hunger.
Där tar det bara stopp.
Han skapade jorden, Jag tog resten!
En annan dag satt en lärka och sjöng in genom mitt fönster.
Ett annat år hade lärkan pickat på rutan för att få komma in och värma sig.
I en annan värld hade jag släppt in den.
Hade du släppt in mig om det varit vinter?
Öppna fönstret i bara t-shirt och frysa benen, fötterna och tårna av dig.
Öppna fönstret och bli förkyld för att en lärka sjunger utanför.
Du hade inte öppnat det där jävla fönstret va?
Var glad för att du inte utsatte dig för kylan i 3 minuter. Nu får du en evighet av värme din jävla syndare!
Så vad händer i världen då?
En neger som blir president förstör ett helt kortspel för miljoner svenskar.
Finanskrisen tvingar folk att flytta till en mindre lyxkåk istället för slottet på Lidingö.
Att någon faktiskt vill bestämma över sig själv får 300 kvinnor att bli lynchade runt om i världen.
Och att jag vill softa genom livet får en hel släkt att gå i bitar.
När såg du solen senast?
På riktigt alltså. När SÅG du solen senast?
Det är ingen som minns att bakom de där molnen som vi alltid känner över oss flyter en stor boll, större än vi kan ana, omkring och bara värmer oss.
Fem mil åt fel håll och det hade inte funnits något oss att värma. Men här är vi. Tack vare den där stora bollen.
Ingen boll, inget liv. Ungefär som för fotbollsspelare och porrskådisar.
Men att se solen är ungefär lika lätt som att dunka huvudet i en tegelvägg när man är nykter.
Man klarar inte av det för att man vet hur ont det gör.
Man ser inte solen för man vill inte känna lycka utan olycka. Man vill inte må bra utan att må dåligt.
Den nya trenden är att vara emo. Att må dåligt. Att skada sig själv för att få andras uppmärksamhet så att de kan se till att man mår bra.
FÖR MAN KAN JU INTE SE TILL ATT MÅ BRA PÅ EGEN HAND!
Varför är vi så rädda för att ta hand om oss själva?
Men för att vara snäll.
Jag mår bra och Gud är min farsa.
Ett annat år hade lärkan pickat på rutan för att få komma in och värma sig.
I en annan värld hade jag släppt in den.
Hade du släppt in mig om det varit vinter?
Öppna fönstret i bara t-shirt och frysa benen, fötterna och tårna av dig.
Öppna fönstret och bli förkyld för att en lärka sjunger utanför.
Du hade inte öppnat det där jävla fönstret va?
Var glad för att du inte utsatte dig för kylan i 3 minuter. Nu får du en evighet av värme din jävla syndare!
Så vad händer i världen då?
En neger som blir president förstör ett helt kortspel för miljoner svenskar.
Finanskrisen tvingar folk att flytta till en mindre lyxkåk istället för slottet på Lidingö.
Att någon faktiskt vill bestämma över sig själv får 300 kvinnor att bli lynchade runt om i världen.
Och att jag vill softa genom livet får en hel släkt att gå i bitar.
När såg du solen senast?
På riktigt alltså. När SÅG du solen senast?
Det är ingen som minns att bakom de där molnen som vi alltid känner över oss flyter en stor boll, större än vi kan ana, omkring och bara värmer oss.
Fem mil åt fel håll och det hade inte funnits något oss att värma. Men här är vi. Tack vare den där stora bollen.
Ingen boll, inget liv. Ungefär som för fotbollsspelare och porrskådisar.
Men att se solen är ungefär lika lätt som att dunka huvudet i en tegelvägg när man är nykter.
Man klarar inte av det för att man vet hur ont det gör.
Man ser inte solen för man vill inte känna lycka utan olycka. Man vill inte må bra utan att må dåligt.
Den nya trenden är att vara emo. Att må dåligt. Att skada sig själv för att få andras uppmärksamhet så att de kan se till att man mår bra.
FÖR MAN KAN JU INTE SE TILL ATT MÅ BRA PÅ EGEN HAND!
Varför är vi så rädda för att ta hand om oss själva?
Men för att vara snäll.
Jag mår bra och Gud är min farsa.
I will blog it!
Det var länge sen sist.
Antar att jag inte känt något vidare behov av att blogga om något. Men idag har jag faktiskt tagit kraft ifrån tårna för att ni ska få något roligt och smått irriterande att läsa. So here we go!
Vi kör på punktform va?
JO men det gör vi.
1. Såg en snutt av presidentkanditaternas debatt härom dagen. Fy fan va jag hoppas Obama vinner. Inte för att jag vet speciellt mycket om hans politik eller kompetens att styra ett helt land och dess armé.
Utan snarare för att han känns mer som mig än vad McCain gör. Obama känns mer verklig. Mer sann och mer som en av folket. McCain känns som sagt så många gånger förut som en gammal gubbe som har levt ett lyxliv där ingen har gett honom motstånd.
Jag antar att det var därför han och hans följe körde med smutskastning av Obama. DE FICK MOTSTÅND!
2. Tydligen finns det inte en chans för dig att tänka lite på mig ibland. Tydligen är jag bara nån idiot som går på alla dina lögner och påhitt. Jag sitter här och funderar och funderar. Men jag kan inte komma på någon riktigt bra anledning att bli förnedrad och förstörd en gång till. Jag finner ingen anledning att låta dig göra allt för att jag ska må dåligt. Göra allt det där som alla andra har gjort mot mig. För det är just det du gör just nu.
Hela tiden har du sagt till mig att jag inte ska tro att du är som dom andra. Men det är ju tydligen just vad du är, en som vill ge mig hopp bara för att förgöra det lika fort.
Jag vet inte hur mycket mer jag orkar!
3. Jag orkar inte skriva mer blogg nu.. Så jävla förbannad!
Det har inte hänt?
Om ingen ser när du gråter, gråter du då?
Om ingen hör när du skriker, är det någon mening då?
Om ingen ser att du finns, existerar du då för fler än bara dig själv?
Att se vissa saker gör mig så himla ledsen. Men det faktum att jag själv letar upp dessa saker gör ingenting bättre.
Jag vill inte att du raderar hela ditt liv innan du och jag blev vi. Men egentligen är det just det jag ber dig om här och nu.
Jag orkar inte av att se bilder på folk du pratat med innan som enligt mig (och förmodligen dig men skit samma) ser bättre ut än vad jag gör.
Jag klarar inte av att läsa dina kommentarer på folks bilder där du kallar dom söta eller snygga.
Det enda jag får det till är att om dessa personer bodde i Åtvidaberg och gick fram till dig och ville dansa med dig så skulle du fanimej hellre va tillsammans med dom än med mig.
Jag vet att du kommer (skulle gjort om inte jag varit förutseende) kommentera med saker som, "jag älskar dig mer än nåt annat fatta det och tro inte att jag skulle vilja ha nån annan" men det räcker på nåt sätt inte för min hjärna.
När man som jag TVÅ 2 II gånger gett allt för att man ser chansen till ett förhållande och sedan blivit totalbränd och fått känslan att man inte är värd någonting bekräftad är det inte så lätt att ge sig in i det här utan att tro att samma sak ska hända bara det att man kom lite längre den här gången.
Skillnaden nu är att jag är mer kär än vad jag varit de andra gångerna. Det handlar tom mer om kärlek nu än de andra gångerna. Ifrån min sida i alla fall. Men jag kan inte sluta tänka på det faktum att din ålder är låg ur förhållandeseriositets synpunkt. Att du inte haft några egentligen (enligt mig) seriösa förhållanden. Att du aldrig nånsin kommer stanna med mig resten av livet. Att jag en dag kommer få känna samma sak som tidigare satsningar fått mig att känna. Bara det att den här gången kommer det att knäcka mig. För den här gången kan jag verkligen sitta och gråta över att du stannar inne på msn 5minuter efter att du sagt god natt till mig.
Det min hjärna gör då är att tala om för mig att du sa ett mycket mer kärleksfullt god natt till någon annan. Att du brydde dig mer om någon annan och att jag egentligen nästan var den första du sa god natt till. Att du inte prioriterade mig som den du absolut sist ville säga god natt till. Att jag inte betyder lika mycket i dina ögon som du gör i mina. Att jag bara är bra att ha för att jag snart fyller 20. Att du vill pusha på mig att skaffa körkort för att jag ska skjutsa runt på dig. Att du kommer hitta nån ny yngre snyggare och mycket självsäkrare kille i höst. Det är inget jag gissar på eller bara fantiserar ihop. Det är vad jag är stensäker på kommer hända. Och jag vet inte hur jag ska få det ur mig.
Jag vet inte hur jag ska få ur mig min osäkerhet. hur jag ska fylla mig själv med självsäkerhet och kunna bete mig som en riktig pojkvän som aldrig tror att du skulle vilja lämna mig. Som aldrig skulle "tvivla" på dina känslor till mig. SOM ALDRIG SKULLE BLI SUR ÖVER ATT DU HELLRE SMS:AR HONOM ÄN MIG!
Jag vet inte hur jag ska bli den där killen jag inte är. För jag kan bara vara den här killen jag blev. Som Emmas tröja uttryckte det "Man får va som man e när man inte blev som man skulle".
jag önskar att jag var annorlunda. Att jag var bättre. Men världen får hålla till godo med mig. Jag vet att den hatar mig och kommer rycka bort dig ur min famn när jag behöver det som minst bara för att testa mina gränser. Men händer det i Norge så kan jag bara lova en sak:
Jag kommer inte hem därifrån levande.
Inget hot och inget deppigt sagt. Det är bara så starkt jag känner för dig. jag menar inte att jag ska göra mig illa. Det gör jag inte. Men när du lämnar mig kommer det inte vara jag som kommer hem. Visst det kommer se ut som mig. Men det som är inombords kommer att vara dött. Det kommer inte ha en gnutta livsvilja kvar längre. Det kommer inte att finnas någon Patrick i den här kroppen längre.
Och för att avsluta det hela med stil:
Johanna jag älskar dig. Vad den här bloggen än ger dig för intryck så älskar jag dig över allt annat. Hade jag trott på Gud hade jag slängt honom/henne åt sidan för din skull. Jag skulle springa naken genom brännässlor för dig. Det är bara såhär mycket du betyder för mig och det är såhär mycket jag vill att jag ska betyda för dig. Jag vill känna det och jag vill smaka det. Kärlek i dess absolut renaste form. Det är vad du är.
För hos dig är jag stark.
Och hos dig känner jag mig fanimej underbar.
Om ingen hör när du skriker, är det någon mening då?
Om ingen ser att du finns, existerar du då för fler än bara dig själv?
Att se vissa saker gör mig så himla ledsen. Men det faktum att jag själv letar upp dessa saker gör ingenting bättre.
Jag vill inte att du raderar hela ditt liv innan du och jag blev vi. Men egentligen är det just det jag ber dig om här och nu.
Jag orkar inte av att se bilder på folk du pratat med innan som enligt mig (och förmodligen dig men skit samma) ser bättre ut än vad jag gör.
Jag klarar inte av att läsa dina kommentarer på folks bilder där du kallar dom söta eller snygga.
Det enda jag får det till är att om dessa personer bodde i Åtvidaberg och gick fram till dig och ville dansa med dig så skulle du fanimej hellre va tillsammans med dom än med mig.
Jag vet att du kommer (skulle gjort om inte jag varit förutseende) kommentera med saker som, "jag älskar dig mer än nåt annat fatta det och tro inte att jag skulle vilja ha nån annan" men det räcker på nåt sätt inte för min hjärna.
När man som jag TVÅ 2 II gånger gett allt för att man ser chansen till ett förhållande och sedan blivit totalbränd och fått känslan att man inte är värd någonting bekräftad är det inte så lätt att ge sig in i det här utan att tro att samma sak ska hända bara det att man kom lite längre den här gången.
Skillnaden nu är att jag är mer kär än vad jag varit de andra gångerna. Det handlar tom mer om kärlek nu än de andra gångerna. Ifrån min sida i alla fall. Men jag kan inte sluta tänka på det faktum att din ålder är låg ur förhållandeseriositets synpunkt. Att du inte haft några egentligen (enligt mig) seriösa förhållanden. Att du aldrig nånsin kommer stanna med mig resten av livet. Att jag en dag kommer få känna samma sak som tidigare satsningar fått mig att känna. Bara det att den här gången kommer det att knäcka mig. För den här gången kan jag verkligen sitta och gråta över att du stannar inne på msn 5minuter efter att du sagt god natt till mig.
Det min hjärna gör då är att tala om för mig att du sa ett mycket mer kärleksfullt god natt till någon annan. Att du brydde dig mer om någon annan och att jag egentligen nästan var den första du sa god natt till. Att du inte prioriterade mig som den du absolut sist ville säga god natt till. Att jag inte betyder lika mycket i dina ögon som du gör i mina. Att jag bara är bra att ha för att jag snart fyller 20. Att du vill pusha på mig att skaffa körkort för att jag ska skjutsa runt på dig. Att du kommer hitta nån ny yngre snyggare och mycket självsäkrare kille i höst. Det är inget jag gissar på eller bara fantiserar ihop. Det är vad jag är stensäker på kommer hända. Och jag vet inte hur jag ska få det ur mig.
Jag vet inte hur jag ska få ur mig min osäkerhet. hur jag ska fylla mig själv med självsäkerhet och kunna bete mig som en riktig pojkvän som aldrig tror att du skulle vilja lämna mig. Som aldrig skulle "tvivla" på dina känslor till mig. SOM ALDRIG SKULLE BLI SUR ÖVER ATT DU HELLRE SMS:AR HONOM ÄN MIG!
Jag vet inte hur jag ska bli den där killen jag inte är. För jag kan bara vara den här killen jag blev. Som Emmas tröja uttryckte det "Man får va som man e när man inte blev som man skulle".
jag önskar att jag var annorlunda. Att jag var bättre. Men världen får hålla till godo med mig. Jag vet att den hatar mig och kommer rycka bort dig ur min famn när jag behöver det som minst bara för att testa mina gränser. Men händer det i Norge så kan jag bara lova en sak:
Jag kommer inte hem därifrån levande.
Inget hot och inget deppigt sagt. Det är bara så starkt jag känner för dig. jag menar inte att jag ska göra mig illa. Det gör jag inte. Men när du lämnar mig kommer det inte vara jag som kommer hem. Visst det kommer se ut som mig. Men det som är inombords kommer att vara dött. Det kommer inte ha en gnutta livsvilja kvar längre. Det kommer inte att finnas någon Patrick i den här kroppen längre.
Och för att avsluta det hela med stil:
Johanna jag älskar dig. Vad den här bloggen än ger dig för intryck så älskar jag dig över allt annat. Hade jag trott på Gud hade jag slängt honom/henne åt sidan för din skull. Jag skulle springa naken genom brännässlor för dig. Det är bara såhär mycket du betyder för mig och det är såhär mycket jag vill att jag ska betyda för dig. Jag vill känna det och jag vill smaka det. Kärlek i dess absolut renaste form. Det är vad du är.
För hos dig är jag stark.
Och hos dig känner jag mig fanimej underbar.
